HIV (humant immunbristvirus) är ett retrovirus som orsakar HIV-infektion. 
HIV-infektionen läker inte ut, den som blir smittad med HIV bär på detta virus resten av livet. 
HIV påverkar immunförsvaret, kroppens naturliga försvar mot infektioner. 
När immunförsvaret fortsätter att bli försvagat och kroppen angrips av vissa livshotande infektioner har man utvecklat AIDS (acquired immunodeficiency syndrome/ förvärvat immunbristsyndrom).

AIDS är alltså ett tillstånd då immunförsvaret ej längre fungerar eftersom HIV-virus har brutit ner viktiga immunförsvarsceller.

HIV smitta finns i blod och andra kroppsvätskor. Man kan bli smittad genom sexuell kontakt, smitta kan överföras genom smittat blod till exempel vid intravenöst missbruk och från mor till foster/barn i samband med graviditet, förlossning och amning.
Sexuell överföring av HIV är den vanligaste spridningsvägen. Smitta från mor till barn under graviditet och förlossning är den näst vanligaste smittvägen av HIV.

En HIV-positiv person är kronisk virusbärare och är därmed också smittsam. Smittsamheten kan variera beroende på hur höga virusmängder man har i blodet.
Vid en primärinfektion (första infektionsperioden efter det man blivit smittad) och vid AIDS är smittsamheten högre. Risken att smittas ökar om en stor mängd virus överförs och är därför också högre om en stor volym smittad kroppsvätska överförs.

HIV smittar ej vid vanliga sociala kontakter.

HIV finns spritt över hela världen. Hur många som är smittade är svårt att säga men man beräknade att det i slutet av 2004 fanns cirka 40 miljoner personer med HIV-infektion i världen.Under år 2004 tillkom fem miljoner nyinfekterade och i Sverige anmäldes 427 nya fall av HIV vilket var den högsta siffran på över tio år.
De flesta smittade finns i Afrika, söder om Sahara, Sydamerika och Asien. Central och Östeuropa - inklusive Baltikum och Ryssland, Sydafrika, Indien och Kina är områden med många nysmittade. 
I Sverige hade till och med december år 2004, 6705 personer fått HIV konstaterat varav 28 procent var kvinnor/flickor. Majoriteten av kvinnorna var smittade sexuellt.

HIV-diagnosen ställs oftast med hjälp av blodprov, HIV-test, där man upptäcker antikroppar mot detta virus. HIV-testerna som görs i vårt land är mycket tillförlitliga.

Inkubationstiden för HIV är mellan 1 och 4 (-6) veckor.

Hos cirka en tredjedel av de HIV-smittade debuterar HIV-infektionen med feber, halsont, svullna lymfkörtlar och utslag några veckor efter det att de har smittats, så kallad primärinfektion, medan de andra inte märker någonting.
Ofta fortsätter den som smittats med HIV att vara utan sjukdomssymtom under många år. De HIV-infekterade är emellertid hela tiden mer eller mindre smittsamma.

Så småningom kommer tecken på ett försvagat immunförsvar med olika symtom som uttalad trötthet, feber, hosta, viktminskning, svettningar, svampinfektioner, lunginflammationer och herpesinfektioner.
HIV-infektionen leder i en senare fas till AIDS då man får så kallade opportunistiska infektioner. Det är infektioner från parasiter, svampar, virus och bakterier som vi normalt har i vår omgivning utan att bli sjuka. Även tumörer, livmoderhalscancer och mentala förändringar kan förekomma vid AIDS.

Efter cirka tio år har cirka hälften av de HIV-positiva insjuknat i AIDS om de ej fått någon behandling.

Graviditeten har ej visats ha någon försämrande inverkan på HIV-infektionen hos kvinnor som är symtomfria och bara har ett måttligt påverkat immunförsvar.

Hos kvinnor med en mer uttalad HIV-infektion finns däremot risk för komplikationer vid en graviditet med en ökad risk för infektioner hos kvinnan och barnet. Den gravida kvinnan bör därför kontrolleras regelbundet under graviditeten av gynekolog och HIV-specialist.

Det finns också en ökad risk för att kvinnan skall få infektioner efter förlossningen- kejsarsnittet.

Det finns inget som tyder på att HIV-infektionen ger några fosterskador eller missbildningar hos barnet.
Däremot finns en risk att fostret/barnet blir smittat av HIV under graviditeten, förlossningen och amningen.
En mindre andel av de barn som blivit smittade blir sjuka under de första månaderna och åren i olika infektioner. Övriga barn visar inga symtom och har utvecklats normalt under flera år, ibland ända upp i vuxen ålder.

Noggranna kontroller och uppföljning av barnen från födelsen är viktigt. Viktigt är att de barn som infekterats med HIV får behandling så snart de behöver.
HIV-behandling av de barn som är HIV-infekterade minskar infektionskomplikationerna. De infekterade barn som får modern HIV behandling kan i stort sett leva ett symtomfritt liv, växa och utvecklas normalt och uppnå vuxen ålder.

Av de barn som smittas under fosterlivet blir cirka 1/3 smittade tidigt i graviditeten och cirka 2/3 under slutet av graviditeten och förlossningen.

Ju mer framskriden kvinnans HIV-infektion är desto större är risken att fostret/barnet blir smittat och att barnet föds för tidigt.

I Sverige erbjuds alla gravida kvinnor som är känt HIV-positiva antiviral terapi (läkemedel mot virusproduktion) för att minska risken för överföring av HIV till barnet.
För att ytterligare minska risken för smitta till barnet rekommenderas för närvarande alla HIV-infekterade
kvinnor i Sverige kejsarsnitt.Risken för smittöverföring är halverad om man gör kejsarsnitt jämfört med vanlig förlossning.

Om barnet föds osmittad är risken för smittoöverföring vid amning minst 10 % vilket gör att man i Sverige liksom i alla andra länder, där flaskuppfödning är säker avråder modern från att amma.
Dessa åtgärder har gjort att risken för smittöverföring av HIV från mor till barn minskat till 0-2% när modern avstår från amning. Enligt föreskrift från Socialstyrelsen från 1986 skall en HIV infekterad moder ej amma sitt barn.

Risken att HIV skall överföras till fostret/barnet utan antiviral behandling är 16-40%.

Eftersom HIV-infektion ofta inte ger några symtom måste man använda HIV-tester för att hitta kvinnor som är gravida och har HIV utan att veta om det. En väg är att erbjuda HIV-test på mödravårdscentral och abortmottagning.

HIV påvisas med blodprov, där man påvisar antikroppar mot HIV (HIV-test). Vid positiv antikroppstest tas ytterligare blodprover för att HIV beskedet skall vara absolut säkert.

Vid nyupptäckt HIV-infektion under graviditet skall den gravida kvinna och hennes partner omhändertas av specialkunnig personal. Kvinnans partner och tidigare barn skall erbjudas HIV-test och smittspårning skall utföras.
En gravid kvinna, som är rädd för att ha blivit utsatt för HIV-smitta under graviditeten, skall tala om det. Förnyad HIV-test visar då om hon blivit smittad eller undgått HIV-infektion.

För att förebygga nysmitta under graviditet erbjuds HIV-testning till kvinnans partner om han har ökad risk för HIV-bärarskap.

HIV-infektion lyder under smittskyddslagen och skall anmälas av behandlande läkare.

Påvisning av HIV hos fostret utförs inte.

För att tidigt kunna se om barnet är HIV-infekterat tas blodprov på barnet upprepade gånger med kort mellanrum de första sex levnadsmånaderna.

De flesta barn som smittats med HIV får sin diagnos vid 3-6 månaders ålder.
Moderns HIV-antikroppar överförs alltid till barnets blod men försvinner som regel före 1 års ålder om barnet inte blivit smittat. Ett barn som är smittat förblir däremot HIV antikroppspositivt.
För att säkert utesluta HIV hos ett barn till en HIV-infekterad mor skall alla prov från barnet vara negativa inklusive antikroppstesten.
Barn som har visats bära på HIV-virus eller har påvisbara HIV-antikroppar efter 18 månaders ålder är HIV-infekterade.

Sedan 1996 finns nya effektiva läkemedel mot HIV-infektion. HIV-behandling ges oftast med en kombination av läkemedel och nu rekommenderas en kombinationsterapi med minst tre läkemedel till alla kvinnor under graviditeten. Den behandling som finns för närvarande kan försena insjuknandet och fördröja utvecklingen av allvarliga sjukdomar i samband med HIV. Det finns läkemedel som kan stärka kroppens immunförsvar samt läkemedel som kan hindra att virus förökar sig eller att virus infekterar nya celler, men det finns ännu ej någon metod för att utrota HIV-virus i kroppen. En HIV-infektion kan alltså ännu så länge ej botas, men de skador som uppstått i immunförsvaret kan bli mindre uttalade av medicinering.
Med de nya behandlingsmetoderna har antalet personer som insjuknat i AIDS minskat och överlevnadstiden med AIDS blivit längre.

Omhändertagande av en HIV-positiv gravid kvinna och hennes partner bör ske av ett speciellt team med infektionsläkare, gynekolog, barnläkare, barnmorska och kurator.
Den HIV-infekterade gravida kvinnan och hennes partner bör få komma till rådgivning gällande graviditeten och överföringsrisk till barnet snarast möjligt.

Antiviral terapi (virusmedicin) ges i förebyggande syfte för att minska risken för smittöverföring från modern till barnet. Medicinen ges under graviditeten, förlossningen samt till barnet i sex veckor (gäller Retrovir). Om den gravida kvinnan ej behöver egen HIV-behandling ges endast läkemedel för att minska risken för smittöverföring från modern till barnet.
Om kvinnan behöver egen behandling skall den ges även under graviditeten. Inget av HIV-läkemedlen kan klassas som helt ofarligt att ge under graviditeten med tanke på att det kan finnas okända risker för fostret/barnet.

Att skydda sig med kondom vid sexuellt umgänge och som används rätt under hela samlaget ger ett gott skydd mot HIV.

De viktigaste åtgärderna för att försöka förhindra att barnet blir smittat med HIV är:

• Att upptäcka en HIV-infektion hos den gravida kvinnan.
• Att ge den gravida kvinnan behandling med antiviral terapi tillsammans med planerat kejsarsnitt innan värkarbetet börjar.
• Att avstå från att amma.
  

I Sverige erbjuds sedan 1987 alla gravida kvinnor HIV-test på mödravårdscentralen.