Kikhosta (Pertussis) är en luftvägsinfektion som orsakas av kikhostebakterien, Bordetella pertussis.

Bakterien fäster vid luftvägarnas flimmerhår och producerar efter någon vecka giftiga ämnen (endotoxin) som dödar flimmerhårscellerna. Kvar blir de slemproducerande cellerna, som bildar tjockt segt slem - vilket ger hosta! Det tar uppemot ½ år för nybildning av flimmerhårsceller.

Kikhosta smittar via luften, så kallad droppsmitta dvs. bakterien överförs luftvägen från hostande individer. Smittsamheten är hög under den period när man har hosta, speciellt de första veckorna. Man räknar med att smittsamheten avtar och upphör efter att behandling genomförts. Smittrisken är högre inomhus och lägre utomhus.Hostan behöver inte vara ”typisk” kikhosta med kikningar . Vuxna och tidigare vaccinerade barn får ofta en lindrig sjukdomsbild men kan ändå vara smittsamma. Genomgången kikhosta ger en immunitet (skydd), men immuniteten avtar efter något tiotal år. Kikhosta räknas som en barnsjukdom men både barn och vuxna kan drabbas.

Amning ger tyvärr inte något skydd mot kikhostebakterier så små barn är sämst skyddade mot kikhosta under just den åldersperiod när sjukdomen är som farligast. Då de har på grund av sin omognad störst risk att utveckla komplikationer. Kikhosta är en av de vanligaste barnsjukdomarna i världen och i många utvecklingsländer är kikhosta en bidragande orsak till hög barnadödlighet. Kikhosta finns i de flesta länder mer eller mindre, omfattningen är beroende av hur effektiv vaccination som genomförts. Vanligen förekommer epidemier med några års mellanrum, i de tempererade klimaten mest vintertid.

Inkubationstiden är en till två veckor.

Typisk kikhosta, som förr drabbade i stort sett alla förskolebarn, är inte längre vanligt eftersom 99 % av alla barn födda efter 1996 är vaccinerade. Men även vaccinerade barn kan få kikhosta, liksom äldre barn och vuxna. Den ”klassiska” kikhostan finns fortfarande men ses huvudsakligen hos ovaccinerade småbarn. Sjukdomen börjar då ofta som en förkylning med hosta och eventuellt lite feber.Hostan tilltar sen och kommer attackvis och blir efterhand mer intensiv särskilt nattetid. Efter någon till några veckor kommer de karaktäristiska kikningarna – som består i en attack av skrällande, krampartad hosta efterföljd av en ”pipande” inandning. I anslutning till hostattackerna kan barnet få svårt att andas. . Hostattackerna gör att man kan hosta och kräkas upp slem.

Så småningom klingar hostattackerna av, och sjukdomen brukar vara över efter sex till åtta veckor. Hosta är vanligt i efterförloppet pga. att de skadade flimmerhårscellerna inte hunnit ersättas, och i samband med annan luftvägsinfektion kan det till och med låta som om kikhostan kommit tillbaks. Komplikationer förekommer, vanligast är lunginflammation. Störst risk för komplikationer har ovaccinerade barn under första levnadsåret.

Diagnosen ställs vanligen utifrån laboratorieprov, som tas vid symtom som kan överensstämma med kikhosta, eller utifrån på de symtom man har samt vetskap om att kikhosta finns i den nära omgivningen. Kikhosta kan påvisas med odling eller PCR i prov från näsan och/eller svalget. Ytterligare provtagningstekniker finns för att påvisa kikhosta (fluoroscensteknik, antikroppsundersökning). Om hostan varat länge hittar man inte längre bakterierna, blodprovsundersökning kan då vara till hjälp.

Diagnosen ställs vanligen utifrån laboratorieprov, som tas vid symtom som kan överensstämma med kikhosta, eller utifrån de symtom man har samt vetskap om att kikhosta finns i den nära omgivningen.
Kikhosta kan påvisas med odling eller PCR i prov från näsan och/eller svalget.
Det är angeläget att vara frikostig med provtagning och behandling på spädbarn, eftersom de kan ha okaraktäristiska symtom speciellt i nyfödddhetsperioden. Det är också angeläget att få kikhostediagnos på föräldrar och syskon till spädbarn eller om familjen väntar snar tillökning.

Antibiotika lindrar och förkortar sjukdomsförloppet om behandlingen ges tidigt i sjukdomsförloppet. Även smittsamheten minskas men det är inte säkert att smittfriheten kvarstår efter avslutad behandling.Ovaccinerade spädbarn som utsatts för kikhosta bör ges antibiotika i förebyggande syfte. Vaccinerade spädbarn upp till 1 års ålder ges tidigt insatt behandling, d v s vid symtom som kan tala för kikhosta. Barn över 1 år och vuxna behandlas normalt inte, utom om det finns spädbarn i familjen. Vid konstaterad kikhosta i spädbarnsfamilj bör såväl barn över 1 år som vuxna (ej gravida under första delen av graviditet) erbjudas antibiotikabehandling för att minska risken för smittöverföring till spädbarnet. Den som antibiotikabehandlas utvecklar inte lika god immunitet mot kikhosta som en genomgången obehandlad infektion ger. Om man blir utsatt för kikhosta i den nära omgivningen igen kan man alltså bli smittad.

Ett effektivt vaccin finns och alla spädbarn erbjuds vaccination på barnavårdscentralen (BVC) vid 3, 5 och 12 månaders ålder. En förnyelsedos ges i skolans årskurs 4 tillsammans med vaccinationen mot difteri och stelkramp. Det svenska vaccinationsprogrammet håller för närvarande på att revideras. Även barn som haft kikhosta rekommenderas fortsätta vaccinationsprogrammet – det innebär en förstärkning av skyddet och innebär inte någon ökad risk för biverkningar. Kikhostevaccin finns endast som kombinationsvaccin med difteri- och stelkrampsvaccin, d v s det finns inget separat vaccin mot kikhosta. Det gör att det inte går att vaccinera varken barn eller vuxna som nyligen fått vaccination mot difteri- och stelkramp. Ovaccinerade barn, d v s de minsta spädbarnen, kan inte skyddas mot kikhosta på annat sätt än genom att man undviker att inomhus träffa hostande personer. Iaktta normal hygien vid luftvägsinfektion, tvätta händerna. Se också under punkt 10. Kikhosta är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen och inträffade fall skall anmälas av behandlande läkare till smittskyddsläkare och smittskyddsinstitutet (SMI). På så sätt kan man hålla reda på hur mycket kikhosta som går och öka information om vaccination och andra åtgärder för att förebygga sjukdomen.