1. 

Agens

Bordetella pertussis en aerobt växande gramnegativ stav, som kräver särskilda odlingsmedier för att växa. Människan räknas som bakteriens enda naturliga värd, även om apor kan infekteras. Bakterien fäster vid luftvägarnas flimmerhår och producerar efter någon vecka ämnen som dödar flimmerhårscellerna. Kvar blir de slemproducerande cellerna, som bildar tjockt segt slem - vilket ger hosta! Det tar uppemot ½ år för nybildning av flimmerhårsceller. Ett exotoxin, pertussistoxin, har stor betydelse för patogenesen men dess exakta roll är inte klarlagd.

B. bronchiseptica och B. parapertussis, som kan ge symtom som vid mild kikhosta, producerar inte pertussistoxin men däremot delvis samma ytproteiner (t ex FHA, pertactin).

2. 

Smittsamhet och spridning i samhället

Kikhosta räknas som en barnsjukdom men både barn och vuxna kan drabbas. Sjukdomen är anmälningspliktig enligt smittskyddslagen, och dessutom smittspårningspliktig. Behandlande läkare (den som först misstänker eller säkerställer diagnosen) ansvarar för att försöka identifiera smittvägar och förhindra fortsatt smittspridning. Bakterierna överförs via droppsmitta från hostande individer, men kan vid nära kontakt mellan exempelvis mor och spädbarn överföras även utan hosta. Hostan behöver inte vara typisk för kikhosta – partiellt immuna barn och vuxna får ofta lindrig sjukdomsbild men är ändå smittsamma.

Immunitet efter genomgången kikhosta eller vaccination är långvarig men inte fullständig och klingar av med åren. Detta tillsammans med den höga smittsamheten gör att kikhosta fortsätter utgöra en av de vanligaste barnsjukdomarna i världen.I de flesta länder cirkulerar kikhosta med större eller mindre toppar med några års mellanrum.

I länder med hög vaccinationstäckning skyddas de allra flesta småbarnen, vilket gör att anhopning av sjukdomsfall - med ett undantag - inträffar högre upp i åldrarna, t ex i skolåldern eller bland äldre tonåringar och vuxna. Undantaget gäller ovaccinerade spädbarn. Ett bra vaccinationsskydd uppkommer inte förrän några veckor efter andra dosen (ges vid 5 månaders ålder i Sverige - se rekommenderat barnvaccinationsschema här).

Amning ger tyvärr inte något skydd mot kikhostebakterier och något tillförlitligt skydd från maternella antikroppar kan man inte heller räkna med. En tysk studie fann låga koncentrationer av antikroppar hos mödrar, och än lägre förekomst av antikroppar hos de nyfödda.I Sverige finns ingen undersökning över hur stor andel av gravida kvinnor som idag har IgG antikroppar mot olika B. pertussis antigen och därmed kan överföra ett visst skydd under graviditetens senare del. Spädbarn kan paradoxalt nog löpa större smittrisk i ett land med hög vaccinationstäckning. Vaksamheten minskar när en sjukdom blir mindre vanlig och kikhostan är dessutom svårare att känna igen hos vaccinerade barn samt hos äldre barn och vuxna. Dessutom har spädbarn p.g.a. sin låga ålder en ökad risk för komplikationer. I USA har på senare år rapporterades ökad dödlighet i kikhosta bland spädbarn, med störst risk bland barn som inte hunnit påbörja sitt vaccinationsprogram. Detta innebär sammantaget att de minsta barnen är sämst skyddade mot kikhosta under just den åldersperiod när sjukdomen är som farligast. Mest utsatta är de för tidigt födda barnen.

3. 

Klinisk bild

Inkubationstiden är vanligen en till två veckor.

Klassisk kikhosta ses särskilt hos ovaccinerade småbarn. Först kommer en virosliknande bild med hosta och eventuellt lätt feber. Hostan tilltar, börjar komma mer attackvis och blir efterhand allt intensivare, särskilt nattetid. Efter ytterligare någon eller några veckor kommer de karaktäristiska kikningarna, som består i en attack av skrällande, krampartad hosta efterföljd av en stridorös inandning. I anslutning till hostattackerna kan barnet få svårt att andas och bli cyanotiskt. Så småningom klingar hostattackerna av, och sjukdomen brukar vara över efter sex till åtta veckor. Hosta är vanligt i efterförloppet pga. att de skadade flimmerhårscellerna inte hunnit ersättas, och i samband med annan luftvägsinfektion kan det till och med låta som om kikhostan kommit tillbaks. Komplikationer förekommer, vanligast är lunginflammation på grund av sekundär bakteriell infektion. I mycket sällsynta fall uppkommer en påverkan på hjärnan via okänd mekanism (pertussis encefalopati) eller dödsfall.

Även äldre barn och vuxna kan få typisk kikhosta med kikningar och kräkningar, men vanligare är en envis och långdragen hosta, som i första hand leder tankarna till andra diagnoser såsom mykoplasmainfektion. Inte mindre än 12–32 procent av långvarig hosta hos vuxna anges bero på kikhosta. Medelduration vid kikhosta hos vuxna anges vara 1-2 mån. Hostan kan komma attackvis, och är gärna särskilt besvärlig om nätterna.

4. 

Infektion hos den gravida kvinnan

5. 

Infektion hos fostret och det nyfödda barnet

6. 

Överföringsrisk

Hög överföringsrisk - 70-90 % av familjemedlemmar kan smittas, förutsatt att de är mottagliga. För alla luftburna smittor gäller att överföringsrisken är mindre utomhus.

7. 

Laboratoriemetoder

Kikhosta kan laboratorieverifieras genom bakteriepåvisande (odling eller PCR) eller genom koncentrationsbestämning av antikroppar mot B. pertussis (serologi).

Odling/fluorescentsteknik/PCR Odling av B. pertussis från nasopharynxprov
räknas fortfarande som "golden standard" med mycket hög specificitet. Sensitiviteten varierar något beroende på provtagningsteknik (aspirationsprov eller pinne), transportmedium, odlingssubstrat, vaccination eller antibiotikabehandling, och inte minst med tidpunkt i sjukdomsförloppet. Störst möjlighet att fånga bakterier med odling har man hos ovaccinerade från slutet av inkubationsperioden till början av det paroxysmala stadiet. Chansen är mindre hos vaccinerade och antibiotikabehandlade, eller sent i förloppet.

Direktpåvisning av antigen med fluorescensteknik är en snabbmetod med lägre sensitivitet, och specificitet, och används därför mest för preliminärsvar i avvaktan på odlingssvar.

PCR används alltmer och realtids-PCR står idag för större delen av all laboratorierapporterad kikhosta. Metoden påvisar även bakterier som inte är tillräckligt livskraftiga för att föröka sig i odling, vilket ger högre sensitivitet, och dessutom ett snabbare svar jämfört odling. Viss om än liten risk för förorening (falskt positivt utfall) finns. Specificiteten är därför lägre för PCR än för odling men den är fortfarande hög.

Serologisk undersökningSerologiska test är inte standardiserade när det gäller kikhostediagnostik men kan ändå vara av värde, särskilt vid negativ odling/PCR. Antikroppar mot de flesta kikhosteantigener mäts med ELISA. Rådgör gärna med lokal laboratorieläkare inför provtagning och alltid vid oklarhet i tolkning av resultat!

Parade serumproverTraditionell infektionsprovtagning, dvs. jämförelse av antikroppsnivåer i akut och konvalescentserum, fungerar bra om akutprovet tas tidigt i förloppet – vilket sällan sker eftersom symtomen då är som vid vanlig förkylning. För gravida finns ofta ett serumprov taget tidigt i graviditeten att tillgå – alltså ett preexpositionsserum – som kan ersätta akutserum. Detta förutsätter att det mikrobiologiska laboratoriet, som anlitas för screeningsanalyser frysbevarar graviditetssera. Hos vaccinerade behöver avsaknad av titerstegring inte tala emot diagnosen.

Singelserumdiagnostikanvänds av en del laboratorier, t.ex. i form av att man utför analyser av olika antikroppsklasser mot flera pertussis antigen. Det erhållna aktivitetsmönstret avspeglar aktuell eller tidigare genomgången infektion.  En enda analys av ett enda prov kan också räcka – mycket höga koncentrationer IgG mot pertussistoxin hos en individ som inte alldeles nyligen har vaccinerats talar starkt för nyligen genomgången infektion.

8. 

Diagnos av moderns infektion

För säker diagnos krävs

a) Symptom förenliga med diagnosen kikhosta (se klinisk bild ovan under punkt 3) samt antingen positiv odling/PCR eller serologiska hållpunkter för infektion (se ovan under punkt 7).

alternativt

 b) Symptom förenliga med diagnosen kikhosta samt positiv odling/positiv PCR i familjen. Om förlossning är nära förestående bör man inte invänta laboratoriediagnos för handläggning. Se nedan under punkt 10 och punkt 11. Kom ihåg möjligheten att använda ev. fryst serum från tidigare tidpunkt i graviditeten som preexpositionsprov, för jämförelse med aktuellt serumprov.

9. 

Diagnos av fostrets/barnets infektion

Var liberal med provtagning och behandling då spädbarn kan ha okaraktäristiska symtom, särskilt i neonatalperioden (se ovan under 5).

a) Diagnosen bör helst säkerställas med odling/PCR men fördröj inte behandling av kikhosta i avvaktan på provsvar!

10. 

Profylax

Undvikande av kontakt med smitta Spädbarn (barn under 12 mån) bör enligt Socialstyrelsens meddelandeblad nr 23/82 inte utsättas för kikhostesmitta. Det gäller självklart även på BB. Vid kikhosta under slutet av graviditeten med risk för luftsmitta vid förlossningen bör förlossning samt eftervård därför ske på isoleringsenhet på BB, eller på infektionsklinik. Fram till slutet av 1970-talet tillämpades separation av mor och barn från förlossningen och upp till 5 veckor därefter. Med kemoprofylax till barnet (se nedan) har det visat sig gå bra med samvård. Amning tillåten (men ger inte något skydd mot kikhostebakterier). Förskole- eller skolbarn får vistas i barnomsorg/skola om allmäntillståndet tillåter, men personal och föräldrar bör upplysas om att smitta finns. Det är särskilt viktigt om det i barngruppen finns barn som har spädbarnssyskon. Kikhosta räknas inte som allmänfarlig sjukdom, vilket gör att t ex skolgång eller dagisvistelse inte kan begränsas med smittskyddslagen som stöd.

Kemoprofylax Vid kikhosta under slutet av graviditeten bör antibiotikabehandling övervägas för att om möjligt lindra sjukdomsförlopp och därmed smittspridning till det nyfödda barnet. Med tanke på ökad distributionsvolym och ökad metabolism under graviditet är vanligen högre dos och tredosregim att föredra. Rådgör med infektionskonsult om tidpunkt för behandlingen, val av antibiotika och dosering. Antibiotikaprofylax för smittreduktion bör i spädbarnsfamiljer ges till vuxna samt till barn över 1 år. Vaccinerade barn mellan 1 och 5 år undantas från postexpositionsprofylax, men behandlas om de får kikhosta. Barn under 6 månader ges postexpositionsprofylax snarast efter smittotillfället, för att hindra eller i vart fall lindra sjukdomsutveckling. För preparatval och dosering, se punkt 11, terapi. Ju tidigare behandlingen sätts in, desto bättre blir effekten. Var liberal med barnläkar- och sjukhuskontakt vid kikhosta hos barn under 6 månader, särskilt i neonatalperioden. Placebokontrollerade studier kan av etiska skäl inte göras av kemoprofylax till barn under 6 månader, men har gjorts i hushåll med kikhosta där barnen var över 6 mån och modern inte gravid. Erytromycin 40 mg/kg/dag i 10 dagar, uppdelat på 3 doser/dag och medbehandlingsstart inom 21 dagar efter indexfallets symtomdebut, var effektivt och förhindrade odlingspositiva sekundärfall i familjerna. I England rekommenderas idag en veckas erytromycinbehandling/profylax såväl till indexfallet som till övriga familjemedlemmar när det finns spädbarn eller annan "ömtålig nära kontakt" i omgivningen. I USA används azitromycin på motsvarande sätt.

Vaccination Vaccination mot kikhosta ingår sedan 1996 i det allmänna svenska vaccinationsprogrammet och ges vid 3, 5 och 12 månaders ålder tillsammans med andra vacciner. Fortsatt vacciantion av barn mot kikosta har införts i två steg. Barn födda till och med 2001 får en fjärde dos i skolans årskurs 4 tillsammans med vaccin mot difteri-stelkramp (gäller från läsåret 2005–2006). Barn födda från 2002 får denna vaccination mot difteri-stelkramp-kikhosta på BVC tillsammans med vaccin mot polio vid 5-6 års ålder (gäller från år 2007), och därefter ges en femte dos mot difteri-stelkramp-kikhosta i slutet av grundskolan. Barn som redan haft kikhosta bör vaccineras enligt ordinarie program.

Försena inte spädbarnens vaccination mot kikhosta!

För tidigt födda barn är ömtåligare för infektioner än fullgångna barn, och har dessutom lägre koncentrationer maternella antikroppar. Det är därför extra viktigt att vaccinationsstarten inte försenas. Snarare bör en tidigarelagd start övervägas (ordineras av ansvarig neonatalläkare) för de mycket för tidigt födda barnen (födda före vecka 32) eller för barn med födelsevikt under 1500g. Den första vaccinationen ges då med kardiorespiratorisk övervakning. Samma vacciner används som för fullgångna barn men en extra vaccination bör ordineras om en vaccinationsserie påbörjas före 2,5 månaders ålder eller om intervallet till nästa dos blir kortare än 6 veckor. Denna extra tredje vaccination ges cirka 2 månader efter den andra dosen (tidigast 6 veckor efter) och ersätter inte boosterdosen vid 12 månaders ålder. Oavsett om ett barn fått sin grundvaccination med 2 eller 3 doser i tät följd, så bör det alltså få en boosterdos 6 månader senare. Man kan inte räkna med flockimmunitet ("herd immunity") som skydd mot kikhosta vare sig för gravida eller nyfödda. Vaccination av den blivande modern före graviditetsvecka 34 skulle teoretiskt kunna vara en kompletterande strategi, dels för att förhindra kikhosta hos mor men också för att stärka den transplacentära överföringen av antikroppar. Det finns studier där den äldre typen av kikhostevaccin (helcellsvaccin) givits till gravida men motsvarande studier av acellulära kikhostevacciner saknas, och sådana kommer av vaccinationspsykologiska skäl knappast att kunna genomföras. Ett alternativ som däremot diskuteras internationellt är "kokongvaccinering", dvs. uppvaccinering mot kikhosta av det väntade barnets familj. Idén är lockande men det finns idag inte separat kikhostevaccin tillgängligt utan endast kikhostevaccin i kombinationer som också innehåller vaccin mot difteri och stelkramp. Enligt kanadensiska studier kan sådant kombinationsvaccin ges även till dem som fått vaccin mot diffteri- och stelkramp nyligen (minst 18 månader tidigare). Ytterligare ett sätt att minska risken för smitta till riskgrupper är att hälso- och sjukvårdspersonal erbjuds kombinationsvaccin mot difteri-stelkramp-kikhosta istället för mot enbart difteri- och stelkramp.

11. 

Terapi

Erytromycin givet inom några dagar från sjukdomsdebut (katarralstadiet) lindrar och förkortar ofta sjukdomsförloppet. Om kikningsstadiet hunnit inträda bör man räkna med att attackvis hosta och kikningar kan fortsätta även efter det att antibiotikabehandling inletts. Det är inte säkert att smittfrihet kvarstår efter avslutad behandling. Vid förnyad eller kvarstående exposition kan man alltså bli smittad igen. På senare år har azitromycin allt mer kommit att ersätta erythromycin och är i exempelvis USA numera förstahandsval även när det gäller profylax/behandling av såväl spädbarn som större barn och vuxna. Hyperimmunglobulin mot kikhosta, som fanns tidigare, ledde också till lindrigare sjukdomsförlopp med kortare kikningsperiod. Preparatet finns inte längre tillgängligt.

Behandlingsindikationer:

Barn 0-6 mån behandlas! Dosen till spädbarn såväl vid profylax som vid terapi är vanligen 40-50 mg erytromycin/kg/dag i 7-10 dagar, alternativt azitromycin 10 mg/kg i 5 dagar. Var liberal med barnläkar- och sjukhuskontakt vid kikhosta i denna åldersgrupp, särskilt i neonatalperioden. En ökad risk för pylorusstenos har rapporterats i samband med erytromycinbehandling av spädbarn, särskilt i neonatalperioden. Senare studier har visat att riskökningen är som högst eller begränsad till barnets första två levnadsveckor. Det finns inga rapporter om polorusstenos efter azitromycinbehandling av spädbarn. Vid intolerans för makrolider kan trimetoprim–sulfametozaxol användas.

Barn 6-12 månader som utsatts för smitta rekommenderas behandling när barnet börjar få symptom, d v s snuva eller hosta. Dosering av erytromycin är densamma som till barn under 6 månader. Azitromycin ges på samma sätt första dagen (10 mg/kg) men därefter ges 5 mg/kg dag 2-5.

Barn över 1 år och vuxna behandlas vid komplikation till kikhosta, men annars inte vid normalförlopp. Behandling bör dock övervägas vid särskilda medicinska skäl, t.ex. vid svår underliggande sjukdom. Behandling bör också övervägas om det finns spädbarn i familjen, särskilt om dessa är under 6 mån (se även ovan under punkt 10). Erytromycin och azitromycin doseras som till spädbarn (max 2g per dag av erytromcyin, max 500 mg av azitromycin dag 1 och max 250 mg azitromycin dag 2-5). Gravida kvinnor i första trimestern undantas, då en studie från det svenska medicinska födelseregistret tyder på att erytromycinbehandling under tidig graviditet kan innebära en ökad risk för hjärt–kärlmissbildning. Motsvarande studie är inte utförd avseende azitromycin.

12. 

Svenska erfarenheter

13. 

Handläggning

• Vaksamhet Glöm inte att kikhosta finns och kan vara livshotande för spädbarn. Var liberal med barnläkar- och sjukhuskontakt vid kikhosta hos barn under 6 månader, och särskilt i neonatalperioden.
• Detaljerad anamnes vid kikhosta i kretsen kring ett spädbarn - Hur stort är hushållet/den nära kretsen? - Är någon gravid?
  - Hur gamla är barnen?
  - Vilka är vaccinerade och när?
  - När började indexfallets symtom?
  - Vilka fler har hostat?
• Prov för bakteriologisk diagnostik ödvändigt för att säkerställa kikhostediagnos. Helst odling/PCR, annars serologi. Fördröj inte handläggning när det gäller spädbarn i avvaktan på provsvar.
• Smittskyddsanmälan och smittspårning vid stark misstanke, med eller utan laboratoriefynd, eller vid säkerställd diagnos. Ta med vaccinationsuppgifter och uppgifter om ev. omgivningsfall. Rådgör gärna med smittskyddsläkaren i frågor om smittspårning.
• Barn under 6 mån som har utsatts för kikhostesmitta.Tag odling och ge postexpositionsprofylax 40-50 mg erytromycin/kg/dag i 7-10 dagar, alternativt azitromycin 10 mg/kg i 5 dagar. Informera om att behandlingen minskar risken för kikhosta men inte helt eliminerar den och inte heller skyddar om barnet efter behandlingen utsätts för smitta igen. Ny läkarkontakt bör tas vid symtom som kan tala för kikhosta eller vid ny exposition. Barnet bör vaccineras som vanligt mot difteri-tetanus-pertussis-polio-Hib. Barn 6-12 mån som utsatts för kikhostesmitta och får symtom Tag odling och ge behandling (erytromycin 40-50 mg/kg/dag i 7-10 dgr, alternativt azitromycin 10 mg/kg dag 1 och 5 mg/kg dag 2-5), Informera om att behandlingen inte utesluter ny episod av kikhosta om barnet efter behandlingen utsätts för smitta igen. Ny läkarkontakt bör tas vid symtom som kan tala för kikhosta eller vid ny exposition. Barnet bör fortsätta vaccineras som vanligt.
• Spädbarnets familj Smittreducerande behandling med erytromycin bör övervägas till gravida inför förlossning, (samråd med infektionskonsult såväl om indikation som dosering) samt med erytromycin eller azitromycin till äldre barn och vuxna (normaldosering enligt FASS) om det finns spädbarn i hemmet. Smittreducerade behandling i spädbarnsfamilj ges ej i tidig graviditet. Spädbarnets förskole- eller skolsyskon får vistas i barnomsorg/skola även om de har kikhosta, förutsatt att allmäntillståndet tillåter. Det är dock olyckligt om det i syskonens barnomsorgsgruppen finns barn under 1 år. Smittreducerande behandling respektive postexponeringsprofylax bör i så fall övervägas.
• Förlossning av gravid med pågående kikhosta bör om möjligt ske på isoleringsenhet alternativt infektionsklinik. Rådgör gärna med avdelningen för vårdhygien alternativt infektionskonsult. Tänk på att sekundärfall kan uppstå bland personalen.

14. 

Referenser

1. D’Angio CT. Active immunization of premature and low birth-weight infants: a review of immunogenicity, efficacy and tolerability. Pediatr Drugs 2007;9:17-32
2. Andersson Y, Normann B, Tideström L. Smittskyddsinstitutet 1999. Fakta om smittsamma sjukdomar från A till Å. Se även pertussis avsnitt på Smittskyddsinstitutets hemsida här.
3.  Bryant KA, Humbaugh K, Brothers K, et al. Measures to control an outbreak of pertussis in a neonatal intermediate care nursery after exposure to a healthcare worker. Inf Contr Hosp Epid 2006;27:541-5
4. van Boven M, Ferguson NM, van Rie A. Unveiling the burden of pertussis. Trends Microbiol 2004;12:116-9
5. Carlsson RM, Ekholm L, Gothefors L, Granström M, Tegnell A, Trolin I. Dags för kikhostebooster i skolan. Läkartidningen 2005;102:2394-8. pubmed
6. Carlsson RM, Gothefors L, Lindberg A. Kikhosta, klinik och smittspårning. Läkartidningen 2005;102:2390-2  pubmed
7. Carlsson RM, Trollfors B. Control of pertussis - lessons learnt from a 10-year surveillance programme in Sweden. Vaccine 27 (2009) 5709–5718. läs här
8. Cherry JD, Brunell PA, Golden GS, Karzon DT. Report of the task force on pertussis and pertussis immunization -1988. Pediatrics 1988;81:939-84.
9. Cherry J. Epidemiology of pertussis. Pediatr Infect Dis J 2006;25:361-2
10. Daskalaki I, Hennessy P, Hubler R, et al. Resource consumption in the infection control management of pertussis exposure among healthcare workers in pediatrics. Inf Contr Hosp Epid 2007;28:412-17
11. Dodhia H, Crowcroft NS, Bramley JC, Miller E. UK guidelines for use of erythromycin chemoprophylaxis in persons exposed to pertussis. J Publ Health Med 2002;24:200-6. Läs abstrakt (PubMed).
12. Edwards KM. Pertussis: an important target for maternal immunization. Vaccine 2003;21:3483-3486. Läs abstrakt (PubMed).
13. Essery SD, Raza MW, Zorgani A, MacKenzie DA, James VS, Weir DM, Busuttil A, Hallam N, Blackwell C. The protective effect of immunisation against diphtheria, pertussis and tetanus (DPT) in relation to sudden infant death syndrome. FEMS Immunology and Medical Microbiology 1999;25:183-192. Läs abstrakt (PubMed).
14.  Fakta om kikhosta. Vaccination av barn. Det svenska vaccinationsprogrammet. En kunskapsöversikt för hälsovårdspersonal, sid 33-35. Artikelnummer 2008-12-9, publicerad december 2008, www.socialstyrelsen.se. Läs boken på Socialstyrelsens hemsida här
15. Fakta om kikhostevaccin. Vaccination av barn. Det svenska vaccinationsprogrammet. En kunskapsöversikt för hälsovårdspersonal, sid 75-78. Artikelnummer 2008-12-9, publicerad december 2008, www.socialstyrelsen.se. Läs boken på Socialstyrelsens hemsida.
16. Friedman DS, Curtis R, Schauer SL. Surveillance for transmission and antibiotic adverse events among neonates and adults exposed to a healthcare worker with pertussis. Inf  Contr Hosp Epid 2004;25:967-73
17. Glezen WP, Alpers M. Maternal Immunization. Clinical Infectious Diseases 1999;28:219-24. Läs abstrakt (PubMed).
18. Granström G, Sterner G, Nord CE, Granström M. Use of erythromycin to prevent pertussis in newborns of mothers with pertussis. J Inf Dis 1987;155:1210-14. Läs abstrakt (PubMed)
19. Granström M, Olinder-Nielsen AM, Holmblad P, Mark A, Hanngren K. Specific immunoglobulin for treatment of whooping cough. Lancet 1991;228:1230-33. Läs abstrakt (PubMed)
20. Granström G, Granström M. Effect of erythromycin treatment on antibody response in pertussis. Scand J Infect Dis 1994;26:453-7. Läs abstrakt (PubMed)
21. Greer AL, Fisman DN. Keeping vulnerable children safe from pertussis preventing nosocomial pertussis transmission in the neonatal intensive care unit. Inf Contr Hosp Epid 2009:30:1084-9
22. Gustafsson L, Hessel L, Storsaeter J, Olin P. Long-term follow-up of Swedish children vaccinated with acellular pertussis vaccines at 3, 5, and 12 months of age indicates the need for a booster dose at 5 to 7 years of age. Pediatrics 2006;118;978-984
23. Haiduven DJ, Hench CP, Simpkins SM, et al. Standardized management of patients and employees exposed to pertussis. Inf Contr Hosp Epid 1998;19:861-4
24. Halperin SA, Bortolussi R, Langley MJ, Eastwood BJ, de Serres G. A randomized, placebo-controlled trial of erythromycin estolate chemoprofylaxis for household contacts of children with culture-positive Bordetella pertussis infection. Pediatrics 1999;104:1-7. Läs abstrakt (PubMed)
25. Halperin SA, Sweet L, Baxendale D, et al. How soon after a prior tetanus-diphtheria vaccination can one give adult formulation tetanus-diphtheria-acellular pertussis vaccine? Pediatr Inf Dis J 2006;25:195-200
26. Hauben M, Amsden GW. The association of erythromycin and infantile hypertrophic pyloric stenosis , causal or coincidental? Drug Safety 2002;25:929-42. Läs abstrakt (PubMed).
27. Heininger U, Stehr K, Schmidt-Schapfer G, et al. Bordetella pertussis infections and sudden unexpected deaths in children. Eur J Pediatr 1996;155:551-3. Läs abstrakt (PubMed).
28. Hewlett E. Bordetella species. In: Mandell GL, Douglas RG, Bennet JE, eds. Principles and practice of infectious diseases. New York, NY, Churchill Livingstone Inc, 1990:1756-64.
29. Honein MA, Paulozzi LJ, Himelright IM, Lee B, Cragan JD, Patterson L, Correa A, Hall S, Erickson JD. Infantile hypertophic polyric stenosis after pertussis prophylaxis with erythromcin: a case review and cohort study. Lancet 1999;354:2101-05. Läs abstrakt (PubMed).
30. Hoppe JE. Neonatal Pertussis. Pediatr Inf Dis J 2000;19:244-7
31. Isacson J, Trollfors B, Taranger J, Zachrisson G, Lagergård T. How common is whooping cough in a nonvaccinating country? Pediatr Infect Dis J 1993;12:284-8. Läs abstrakt (PubMed).
32. Källén BA, Otterblad-Olausson P, Danielsson B. Is erythromycin therapy teratogenic in humans? Reprod Toxicol 2005;20(2):209-14. Läs abstrakt (PubMed)
33. von König CH, Halperin S, Riffelmann M, Guiso N. Pertussis of adults and infants. Lancet Inf Dis 2002;2:744-50. Läs abstrakt (PubMed).
34. Lynn F, Reed GF, Meade BD. Collaborative study for the evaluation of enzyme-linked immunosorbent assays used to measure human antibodies to Bordetella pertussis antigens. Clinical and Diagnostic Laboratory Immunology 1996;3:689-700. Läs abstrakt (PubMed).
35. Mahon BE, Rosenman MB, Kleiman MB. Maternal and infant use of erythromycin and other macrolide antibiotics as risk factors for infantile hypertrophic pyloric stenosis. J Pediatr 2001;139(3):380-4. Läs abstrakt (PubMed)
36. Martinez SH, Kemper CA, Haiduven D, et al. Azithromycin prophylaxis during a hospitalwide outbreak of a pertussis-like illness. Inf Contr Hosp Epid 2001;22:781-3  
37. McCall BJ,  Tilse M, Burt B et al. Infection control and public health aspects of a case of pertussis infection in a maternity health care worker. Commun Dis Intell 2002;26:584-6
38. de Melker HH, Versteegh FGA, Conyn-van Spaendonck MAE, Elvers LH, Berbers GA, van der Zee A, Schellekens JF. Specificity and sensitivity of high levels of immunoglobulin G antibodies against pertussis toxin in a single serum sample for diagnosis of infections with Bordetella pertussis. J Clin Microbiol 2000;38:800-06. Läs abstrakt (PubMed).
39. Müller FM, Hoppe JH, von König CH. Laboratory diagnosis of pertussis:state of the art in 1997. J Clin Microbiol 1997;35:2435-43.
40. Olin P, Gustafsson L, Barreto L et al. Declining pertussis incidence in Sweden following the introduction of acellular pertussis vaccine. Vaccine 2003;21:2015-21. Läs abstrakt (PubMed).
41. Préziosi MP, Halloran ME. Effects of pertussis vaccination on disease: Vaccine efficacy in reducing clinical severity. Clinical Infectious Diseases 2003;37:772-79. Läs abstrakt (PubMed).
42.  Romanus V, Jonsell R, Bergquist SO. Pertussis in Sweden after the cessation of general immunization in 1979. Pediatr Infect Dis J 1987;6:364-71. Läs abstrakt (PubMed)
43. Rothstein E, Edwards K. Health burden of pertussis in adolescents and adults. Pediatr Inf Dis J 2005;24:S44-47
44. Saari TN. Immunization of preterm and low birth weight infants. Clinical report, American Academy of Pediatrics 2003;112:193-7. Läs abstrakt (PubMed).
45. Sandora TJ, Gidengil A, Lee GM. Pertussis vaccination for Health Care Workers. Clin Microb Rev 2008;21:426-34
46. Sandora TJ, Pfoh E, Lee GM. Adverse events after administration of tetanus-diphtheria-acellular pertussis vaccine to healthcare workers. Inf Contr Hosp Epid 2009;30:389-91
47. Sauerbrei A, Groh A, Bischoff A, Prager J, Wutzler P. Antibodies against vaccine-preventable diseases in pregnant women and their offspring in the eastern part of Germany. Med Microbiol Immunol 2002;190:167-72. Läs abstrakt (PubMed).
48. De Serres, G, Shadmani R, Duval B, et al. Morbidity of pertussis in adolescents and adults, J Inf Dis 2000;182:174-9
49. Smittsamma sjukdomar 2001, 2002. Årsrapporter från avdelningen för epidemiologi, Smittskyddsinstitutet. Klicka här
50. Socialstyrelsens meddelandeblad 1982:23
51. Socialstyrelsens föreskrifter om vaccination av barn. SOSFS 2006:22 (M)
52. Sterner G, Granström G, Lidman K, Anzén B, Grandien M, Magnius L, Granström M, Forsgren M. Management of pregmant women with contagious infections at delivery. Scand J Infect Dis 1988;20:463-73. Läs abstrakt (PubMed).
53. Tiwari T, Murphy TV, Moran J. Recommended antimicrobial agents for the treatment and postexposure prophylaxis of pertussis. 2005 CDC Guidelines. MMWR 2005;54(RR 14):1-16
54. Tozzi AE, Ravá L, Ciofi degli Atti ML, Salmaso S, and the Progretto Pertosse Working Group. Clinical presentation of pertussis in unvaccinated and vaccinated children during the first six years of life. Pediatrics 2003;112:1069-75 Läs abstrakt (PubMed) 
55. Vacciner till barn, skyddseffekt och biverkningar, en systematisk litteraturöversikt. SBU rapport nr 191, februari 2009,läs här Se även avsnittet om kikhosta på SBU:s hemsida här
56. Vanjak D, Delaporte MF, ZA Bonmarin I et al. Cases of pertussis among healthcare workers in a maternity ward: management of a health alert. Med Mal Infect 2006;36:151-6
57. Ward JL, Cherry JD, Chang S-J, et al. Bordetella pertussis infections in vaccinated and unvaccinated adolescents and adults, as assessed in a national prospective randomized acellular pertussis vaccine trial (APERT). Clin Infect Dis 2006;43:151-7
58. Weber DJ, Rutala WA. Management of HCW exposed to pertussis. Inf Contr Hosp Epid 1994;15:411-5
59. Weber DJ, Rutala WA. Perrtussis: An underappreciated risk for nosocomial outbreaks. Inf Contr Hosp Epid 1998;19:825-8
60. Vitek CR, Pascual FB, Baughman AL, Murphy TV. Increase in deaths form pertussis among young infants in the United States in the 1990s. Pediatr Infect Dis J 2003;22:628-34. Läs abstrakt (PubMed).
61. Wright SW, Decker MD, Edwards KM. Incidence of pertussis infections in healthcare workers. Infect Contr Hosp Epid 1999;20:120-3

15. 

Gå till Frågor och Svar