Admin

Hälso/Sjukvård:: 

Enterovirus

Med.dr Agneta Samuelson, Överläkare Avdelningen för klinisk mikrobiologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge (Huvudansvarig)

Med dr Ann Edner, Överläkare Intensivvårdsavdelningen för nyfödda 95F, Akademiska Barnsjukhuset, Uppsala

Docent Jan Fohlman, FoU, Region Kronoberg

Docent Lars Navér, Överläkare PO Sjuka nyfödda barn, Astrid Lindgrens Barnsjukhus

Professor Magnus Westgren, PO Graviditet och förlossning, Karolinska Universitetssjukhuset


Redaktör Magnus Westgren
 Utvärdering (antal: 6)
Fråga 1:   4,3  
Fråga 2:   4,3  

Innehållsförteckning
  1. Agens
  2. Smittsamhet och spridning i befolkningen och i samhället
  3. Klinisk bild
  4. Infektion hos den gravida kvinnan
  5. Infektion hos fostret och det nyfödda barnet
  6. Överföringsrisk
  7. Laboratoriemetoder
  8. Diagnos av moderns infektion
  9. Diagnos av fostrets/barnets infektion
  10. Profylax
  11. Terapi
  12. Svenska erfarenheter
  13. Handläggning
  14. Referenser


  1. Agens

    Enterovirus är små enkelsträngade RNA virus som tillhör familjen Picornaviridae. Humana enterovirus (EV) klassificeras i fyra olika grupper, EV A-D. Inom grupperna A-D finns ca 110 olika enterovirustyper vilka benämns poliovirus, coxsackievirus A, coxsackievirus B, echovirus eller enterovirus följt av typnumret. De ingående virustyperna är nära släkt men likheten är inte så stor att immunitet, som uppkommer efter genomgången infektion, skyddar mot annat än den aktuella typen av virus.
     

    Inom familjen Picornaviridae finns även ett genus som heter parechovirus. I detta genus ingår parechovirus A typ 1-16. Några av dessa typer, företrädesvis typ 3, har under senare år beskrivits kunna orsaka samma kliniska bild som enterovirusinfektioner såsom neonatal sepsisliknande bild och meningit hos barn under 1 år. Rutinmässig diagnostik av parechovirus utförs på ett par av de svenska mikrobiologiska laboratorierna.

     



  2. Smittsamhet och spridning i befolkningen och i samhället

    Enterovirusinfektioner förekommer relativt ofta i vårt land. I länder med sämre hygienisk standard är smittspridning med denna typ av infektioner ännu vanligare än hos oss, särskilt tidigt i livet.  Smittan är tarmburen och utsöndras med feces under relativt lång tid. Liksom vid all fekal-oral smitta sker spridning med vatten och födoämnen. Under akutskedet spelar sannolikt även smitta via droppinfektion en viss roll, vilket snarast gäller för länder med väl utvecklad sanitet.
     

    I tempererade klimat, t.ex. i vårt land sprids EV framför allt på sensommar - höst, fall kan dock förekomma året runt. Vissa år dominerar enstaka virustyper, som kan få epidemisk spridning. Andra år förekommer en brokig blandning av ett flertal typer samtidigt.
     

    Under senaste åren har en mer ilsken form av hand-foot and mouth disease uppträtt vilken orsakas av coxsackievirus A6.
     

    Under 2014 skedde ett stort utbrott av enterovirus D68 (EV-D68) i Nord Amerika med över 1000 fall av svår luftvägsinfektion hos barn. Kartläggning runt om i Europa, inklusive Sverige, har visat att EV-D68 cirkulerat även här och orsakat luftvägsinfektion hos barn. EV-D68 har också påvisats hos ett litet antal barn med polioliknande symtom, förlamning eller muskelsvaghet. Det är dock ännu inte helt klarlagt om enterovirusinfektionen är orsaken till förlamning hos barnen men mer och mer tillgänglig data tyder på detta.
     

    Polio är utrotat i vårt land sedan 1977 tack vare det mycket framgångsrika vaccinationsprogrammet som påbörjades 1957.  WHO har som mål att utrota polio. WHO:s Europaregion förklarades fri från polio 2002. Under senaste åren har fall av polio rapporterats från vissa länder i Asien och Afrika. Under 2017 är det bara Pakistan och Afghanistan som rapporterat fall av polio. Inget fall har rapporterats i Afrika under 2017, senaste fall var i Nigeria 2016.

     



  3. Klinisk bild

    EV-infektioner (även polio) förlöper hos de flesta individer subkliniskt (uppskattningsvis 75 %) eller med lindriga okarakteristiska symptom (t ex halsont). När enterovirusinfektionen orsakar symptom så är allmänsymptom med feber och övreluftvägssymptom (ÖLI) med eller utan muskelvärk vanligast. Sjukdomsbilder med gastroenterit, bukbesvär, konjunktivit eller makulopapulösa exantem förekommer också.
     

    Vid familjeinsjuknande kan sjukdomsbilden variera avsevärt mellan olika familjemedlemmar, men de flesta är asymtomatiska.
     

    Vissa virustyper framkallar svalginfektion med små diskreta blåsor (herpangina), andra blåsor i mun och på handflator och fotsulor, så kallad ”hand-foot and mouth disease”, på svenska även kallat höstblåsor.
     

     

    En skattning av hur vanliga olika symtom är hos dem som sjuknar är;

     

    Symtom

    % av infekterade

    ÖLI 

    10

    Exantem 

    5

    Gastroenterit

    2

     Konjunktivit  

    1-3

     

    Sjukdomsförloppet kan vara tvåfasigt med en okarakteristisk allmänpåverkan i första fasen och senare, efter ett fritt intervall, mer specifika symtom. Symtom kan även uppstå senare vare sig symtom har funnits i akutfasen eller inte (veckor till månader efter exposition). Serös meningit är vanligast (0,2 -0,5 % av de infekterade) och kan orsakas av en mångfald enterovirustyper. I enstaka fall (0,001 %) ses även allvarlig encefalit. Myelit/pareser kan förekomma även när det inte rör sig om polio men är mycket sällsynta. Tillstånd med kraftig myalgi över bröstkorgen (Bornholmssjuka, epidemisk myalgi) liksom perimyocardit är välkänt men ovanligt.
     

    En vanlig klinisk bild hos spädbarn är hög feber utan andra symtom och det kan initialt vara svårt att avgöra om det rör sig om en virusinfektion eller en bakteriell sepsis. Enterovirusinfektioner är vanligare hos barn än vuxna. Det är också fler barn som får gastroenteritbild.
     

    Enterovirus A71 (EV-A71) har speciellt uppmärksammats i Sydost Asien där det gett en elakartad bild med neurologisk påverkan och lungödem och ofta snabbt förlopp, där man inte kunnat rädda barnen.  En lindrigare variant med hand-foot and mouth disease ses också.
     

    I USA uppskattas 1-5 % av befolkningen årligen genomgå en EV-infektion. Motsvarande siffror saknas för Sverige.

     

     



  4. Infektion hos den gravida kvinnan

    Det finns inget material som tyder på att gravida kvinnor blir allvarligare sjuka i enterovirusinfektioner än icke gravida. Undantag utgör poliovirusinfektioner; risken för pareser är högre än hos icke gravida.
     

    Sjukdomsbilderna är annars desamma som hos den icke gravida kvinnan, subkliniska eller okarakteriska infektioner är vanliga. Ofta uppmärksammas inte moderns infektion förrän barnet sjuknat.
     

    Symptombilder, som domineras av feber och bukbesvär, kan i synnerhet i senare delen av en graviditet vålla differentialdiagnostiska svårigheter gentemot andra akuta bukåkommor t.ex. placentaavlossning, HELLP syndrom eller blindtarmsinflammation. Bedömningen kan vara svår men är viktig; misstanke på t.ex blindtarmsinflammation kan föranleda bukoperation med samtidigt kejsarsnitt, vilket är ogynnsamt ur barnets synvinkel (se nedan).

     



  5. Infektion hos fostret och det nyfödda barnet

    Någon ökning av fosterskador har inte beskrivits efter mycket omfattande epidemier av vissa typer enterovirus (t.ex echovirus typ 6 och typ 9).
     

    Några rapporter visar däremot att fetala enterovirusinfektioner under 2:a och 3:e trimestern ligger bakom enstaka fall av intrauterin fosterdöd.
     

    Möjligen kan det även föreligga ett visst samband mellan vissa enterovirusinfektioner och ökad risk för spontanabort. I en studie undersökte man prover (amnionvätska, fetalt blod, navelsträngsblod, vävnadsprov) tagna pga fosterabnormalitet som gett misstanke om fetal virusinfektion. Patientmaterialet representerades av många olika fosterabnormaliteter varav de vanligaste var icke immunologisk hydrops, intrauterin tillväxthämning, tvillingtransfusions-syndrom och myokardit. Man undersökte prover från 303 patienter med PCR-teknik och kunde påvisa enterovirus RNA hos 22 av dessa vilket kan tala för att i enstaka fall kan en enterovirusinfektion hos ett foster orsaka en skada.
     

    Under senare år har data framkommit, som tyder på att infektion under graviditet med vissa typer av HEV kan bidra till att barnet senare utvecklar diabetes. Sedan de första arbetena publicerades har det kommit flera nya studier med motstridiga resultat. Fler prospektiva studier behövs.
     

    Infektioner hos barnet överförda från modern strax före, under eller efter partus kan däremot ge svår sjukdom hos barnet. Allvarligast sjuka blir barn, som smittas av en mor, som sjuknar vid eller dagarna före barnets födelse. Hennes antikroppssvar har då inte kommit i gång vid tidpunkten för förlossningen och barnet får då inget passivt skydd. Dessa barn kan insjukna inom den första levnadsveckan med svår sepsisliknande bild (pneumoni, myokardit, hepatit, meningo-encefalit). Prematuritet ökar riskerna.
     

    Lindrigare sjukdom eller subklinisk infektion förekommer speciellt om ett fullgånget barn smittas postnatalt och sjuknar andra levnadsveckan eller senare.

     

    Enstaka dödsfall inträffar trots intensivvård. Neurologiska sequele förekommer men det förefaller som om även flertalet svårt sjuka barn klarar sig utan framtida men. Systematiska långtidsuppföljningar är emellertid sparsamma och fall med leverskada liksom senare inlärningssvårigheter, krampsjukdom och spasticitet efter encefalit finns rapporterade. Nyfödda barn som får enterovirusinfektion i CNS med neurologiska symtom löper risk för utveckling av vit substansskada och påföljande utveckling av periventrikulära cystor. På senare tid har detta beskrivits hos barn med neonatal meningoencephalit orsakad av både enterovirus och parechovirus. Noggrann utredning med ultraljud och MRT, liksom strukturerad neurologisk uppföljning bör utföras på dessa patienter.

     



  6. Överföringsrisk

    Vid enterovirusinfektion sprids virus ut i kroppen och når placenta. Överföring till foster kan ske, i synnerhet sent under graviditeten.
     

    Kunskapen om eventuell fosterinverkan vid infektioner under tidig graviditet är ofullständig. Möjligen kan det även föreligga ett visst samband mellan vissa enterovirusinfektioner och ökad risk för spontanabort och fosteranomalier.
     

    Frånvaro av uppenbara samband talar för att risken för fosterpåverkan vid de flesta av dessa vanliga infektioner är låg.

     



  7. Laboratoriemetoder

          1. Påvisande av enterovirus-RNA med PCR teknik
     

              - likvor, faeces, svalg, nasofarynxaspirat, blåsinnehåll, serum, amnionvätska,
                placenta.

     

          2. Typning vid positivt enterovirus-RNA.
     

             -vid fynd i likvor och feces utförs alltid typning för att utesluta förekomst av poliovirus. 
              Vid fynd i övriga provmaterial kan typning utföras efter särskild överrenskommelse.

     



  8. Diagnos av moderns infektion

    Den okarakteristiska sjukdomsbilden hos modern gör att dessa infektioner kan vara svåra att känna igen. En noggrann genomgång av familje- och omgivningsanamnes är ofta av stort värde: sjukdomsfall med olika symtom såsom exantem, övre luftvägsinfektion, okarakteristiska buksymptom, herpangina, Bornholmssjuka, myokardit, meningit inom familjen eller i nära omgivning bör leda tanken till enterovirusinfektion hos den gravida kvinnan.
     

    Om misstanken är väckt kan etiologisk diagnos fastställas genom att påvisa virus i svalgsekret, nasofarynxaspirat och faeces under akutskedet av infektionen. Virus återfinns ofta i likvor vid serös meningit och vid blåsformade utslag även i blåsinnehåll.
     

    Analys av enterovirus -RNA med PCR teknik ger snabb diagnos med hög känslighet. Ett virusfynd i likvor/svalg/blåsmaterial ger klarast samband med aktuell sjukdom. Vid akut frågeställning kan svar erhållas inom ett dygn.

     

     



  9. Diagnos av fostrets/barnets infektion

    Barnets infektion i neonatalperioden kan förlöpa utan symtom, som lindrig febersjukdom eller måttlig till mycket svår sjukdom med sepsisliknande symptom med eller utan myokardit, leverpåverkan, pneumoni, meningoencefalit.
     

    Vid sepsisliknande bild utan positivt fynd i blododling tänk på möjligheten att det kan vara enterovirusinfektion.
     

    Analys av enterovirus-RNA med PCR teknik ger snabb diagnos med hög känslighet. Analys görs på likvor, faeces, svalgsekret, nasofarynxaspirat och serum. Vid akut frågeställning kan svar erhållas inom ett dygn. Fördelen med snabb virusdiagnostik är att antibiotika kan minimeras och det har visats att sjukhusvistelsen kan förkortas.
     

    Parechovirusinfektion kan ge en liknande sjukdomsbild varför man bör fråga även efter detta virus vid enterovirusfrågeställning.
     

    Vid positivt fynd av enterovirus kan bestämning av aktuell enterotyp (se ovan punkt 7) vara av värde exempelvis för att utreda smittvägar och för att erhålla mer kunskap kring sjukdomsbild och långtidsprognos efter olika typer av enterovirusinfektioner.
     

    Intrauterin infektion diagnostiseras genom att påvisa enterovirus -RNA från amnionvätska. Vid icke immun hydrops, hand/fot missbildningar samt neuralrörsdefekter bör en utvidgad PCR-diagnostik inkluderande enterovirus övervägas.
     

    Under akutskedet (främst första veckan efter insjuknande) av en enterovirusinfektion hos en gravid kvinna är smittöverföring till fostret genom amniocentes tänkbar.

     

     



  10. Profylax

    Aktiv profylax
     

    Poliovaccination har varit mycket framgångsrik (se ovan punkt 2). Det är angeläget att gravida kvinnor (liksom övriga individer), som skall vistas i länder med endemisk poliosmitta har ett fullgott skydd mot polio.
     

    Mot övriga enterovirustyper är framställning av effektivt vaccin teoretiskt möjligt. Det stora antalet sjukdomsframkallande virustyper, som ingår i enterovirusgruppen, samt den ofta oskyldiga karaktären av infektionerna gör dock att sådana vaccin inte prioriterats, med undantag för EV-A71.

     

    Passiv profylax.
     

    Enterovirus spridning ut i kroppen kan förhindras av neutraliserande antikroppar vilket ger en teoretisk möjlighet till passiv profylax.
     

    I verkligheten är det svårt: enterovirus omfattar en mångfald enterovirustyper, standardiserade preparat finns inte att tillgå. Man har i stället försöksvis gett vanligt gammaglobulin i hopp om att förhindra sjukdom men någon säker effekt har aldrig visats.
     

    Eventuell immunprofylax till kvinnan är oftast inte heller möjlig, eftersom smittsituationen som regel inte uppmärksammas i tid.
     

    Exponerade barn t.ex.vid nosokomial smitta har försöksvis getts gammaglobulin im. Till prematura och sköra barn har även intravenöst immunglobulin getts. Rapporter om förmodat gynnsam effekt föreligger men väl utvärderbara prospektiva studier saknas.

     

    Hygieniska åtgärder
     

    Vid utbrott på daghem: skärpt handhygien. Handsprit och engångshanddukar bör finnas lätt tillgängligt på daghem. För övrigt är som regel ingen åtgärd meningsfull. Lättast igenkänns ex.vis hand-foot-and-mouth disease, just dessa typer drabbar mest barn.
     

    Kvinna med misstänkt eller säkerställd enterovirusinfektion skall isoleras från andra gravida kvinnor och nyfödda. Om modern insjuknat inom de sista veckorna före förlossningen bör man vara medveten om risken för intrauterin/perinatal infektion hos barnet och vara observant vad gäller symtom.
    Om medicinska skäl finns för sjukhusvåd bör mor och barn isoleras tillsammans på eget rum med egen toalett på barnavdelning eller infektionsklinik. Barnet får ammas.
     

    Vid utbrott bland barn på neonatal- eller intensivvårdsavdelning är risken för nosokomial spridning stor. Misstanke på enteroviros (smittsam "sepsis", en del barn kan även få exantem) hos ett eller flera barn bör föranleda omedelbar provtagning. Basala hygienrutiner är av största vikt såväl för mor som personal.
     

    Om barnets tillstånd kräver intensivvård skall det isoleras från övriga barn genom vård i eget rum och noggrann följsamhet till basala hygienrutiner är viktig. Kohortvård rekommenderas Tänkbara smittvägar penetreras, smittutsatta mödrar och deras barn isoleras

     



  11. Terapi

    Effektiv antiviral terapi finns ännu inte. I slutet av 1990-talet upptäcktes i USA en substans med god antiviral effekt mot picornavirus som fick namnet Pleconaril. Preparatet har sedan dess varit under utprövning för såväl enterovirus- som rhinovirusinfektioner men har hittills inte blivit godkänt av FDA pga bristande effekt och finns inte registrerat. Pleconaril har vid enstaka fall av mycket svår neonatal infektion använts som licenspreparat i några länder. Då inga placebo-kontroller har funnits vid dessa behandlingssituationer är den eventuella effekten svår att utvärdera men det har inte rapporterats om några svåra biverkningar. En dubbelblind, placebokontrollerad studie för behandling av neonatal enterovirus sepsis har genomförts i USA under en 10-årsperiod. Viss effekt på överlevnad och virusutsöndring sågs men patientmaterialet var litet och fortsatta studier måste göras.
     

    Intravenöst immunglobulin har på försök getts till barn med neonatal enterovirusinfektion inom de två första levnadsveckorna. Hög neutraliserande aktivitet mot infekterande enterovirustyp minskar snabbt virusförökningen. Preparat standardiserade med avseende på neutraliserande antikroppsaktivitet mot de vanligaste enterovirustyperna finns dock inte att tillgå varför direkt stöd för att ge immunglobulin saknas.

     

     



  12. Svenska erfarenheter

    Neonatala enterovirusinfektioner med risk för svår sjukdom är ett väl omvittnat problem. Trots intensivvård inträffar enstaka dödsfall.
     

    Tillförlitlig statistik över antalet fall saknas. I det löpande diagnostiska arbetet har en mångfald enterovirustyper identifierats som orsak till neonatala infektioner, antalet varierar år från år.
     

    De flesta utbrott inträffar under sensommar- höst men neonatala epidemier har förekommit även vintertid. Från Virologiska Avdelningen i Malmö rapporterades fyra fall av allvarlig neonatal enterovirusinfektion inom ett halvår: två i augusti, ett i september och ett i januari nästkommande år, alla orsakade av skilda enterovirustyper. Alla fyra kvinnorna förlöstes med kejsarsnitt på grund av oklara bukbesvär och misstanke på placentaavlossning, som dock endast förelåg i ett av fallen. Samtliga fyra barn blev svårt sjuka, tre av barnen överlevde och utvecklas normalt. Prematuritet och sectioförlossning under akutskedet av moderns infektion bidrog sannolikt till barnens svåra sjukdom. Akuta sectioförlossningar pga misstänkt placentaavlossning där orsaken visat sig vara enterovirus har även rapporterats från andra delar av Sverige,
     

    Ett mer systematiskt utnyttjande av enterovirusdiagnostik för handläggning av såväl infektion hos den höggravida kvinnan som de nyfödda har visat sig vara av stort värde.
     

    Systematiska studier saknas men enligt hittillsvarande erfarenhet från Stockholm har även svårt sjuka barn - liksom de överlevande barnen i Malmö - på kort sikt klarat sig utan men. Detta stämmer också med efteruppföljning av barn med neonatal coxsackie A14 meningit.
     

    Den tidiga hemgång, som nu praktiseras, bör minska risken för nosokomiala infektioner på BB avdelningar. Dock finns, liksom tidigare, en smittrisk från syskon och andra anhöriga i hemmet.

     

     



  13. Handläggning

    All personal inom mödravård, förlossningsvård, perinatalvård bör göras medvetna om riskerna med enterovirus infektioner med stor benägenhet för nosokomiala infektioner. Årstiderna är vanligen, men inte uteslutande, sensommar-höst. Infektionsläkare och klinisk virolog vid det regionala viruslaboratoriet kan ge information om epidemiläget. 
     

    Modern
     

    • Gravid kvinna med symtom såsom feber, muskelvärk, nackstelhet, huvudvärk, okarakteristiska gastroenterisymtom, utslag, blåsor i mun eller händer-fötter:

    - tag prov för enterovirusdiagnostik (svalgprov, nasofarynxaspirat, faecesprov, likvor, blåsinnehåll, serumprov).

     

    • Gravid kvinna med mer "allmänna viros symtom", penetrera epidemiologin, om fall med ovanstående enterovirus-misstänkta symtom uppträtt i den nära omgivningen eller trakten:

    - tag prov för enterovirosdiagnostik (se ovan).

    - provtagning på vidare indikationer ju närmare förlossningen insjuknandet inträffar.

     

    • Kvinna med oklara bukbesvär i slutet av graviditeten:

    - fråga patienten om hon själv haft misstänkta enterovirusinfektionssymptom (se ovan).
    - eller om sådana fall uppträtt i omgivningen.
     

    Rådgör med infektionsläkare, smittskyddsenheten och klinisk virolog vid det regionala viruslaboratoriet, som känner det epidemiologiska läget och kan optimera provtagning och analysgång.
     

    Ett kejsarsnitt under akutskedet av en enterovirusinfektion kan bidra till svår sjukdom hos barnet om kejsarsnittet medför att barnet föds tidigare än vid en vaginal förlossning. Den tidigarelagda förlossningen kan då innebära att maternellt producerade antikroppar inte hinner bildas och gå över till barnet.

     

    • Kvinna med säkerställd eller starkt misstänkt enterovirusinfektion under den sista månaden som inkommer för förlossning:
       

    - Isoleras tillsammans med barnet. Egen toalett
    - Barnet får ammas
    - Noggrann handhygien för modern och personalen

     

    Barn
     

    • Barn med misstanke på enterovirusinfektion-tag serum, faeces, svalgprov, nasofarynxaspirat för enterovirusdiagnostik. Om kliniken talar för att LP ska göras skickas även likvor. Behandlingen är symtomatisk. I enstaka fall kan intensivvård av barnet behövas.

      - Isolera mor och barn. Skärpt handhygien hos mor och personal
      - Efterhör sjukdomssymptom hos modern eller i barnets nära omgivning
      - Rådgör med klinisk virolog vid regionalt viruslaboratorium, som känner det epidemiologiska läget och kan optimera provtagning - diagnostik


     

    • Om spridning sker till andra barn:
       

    - Tänkbara smittvägar penetreras, smittutsatta mödrar och deras barn isoleras
    - Om flertal fall inträffar kan intagningsstopp övervägas.
    - Om flera fall inträffar på en neonatalvårdsavdelning kan det bli aktuellt med kohortvård, där speciell personal sköter de smittade barnen medan friska barn tas om hand av en annan personalgrupp
    - Provtagning för enterovirusdiagnostik på vida indikationer

     

    Vid utredning av intrauterin fosterdöd kan placenta och eventuellt fosterorgan (myocard, lever, hjärna) undersöks avseende EV.

     



  14. Referenser

    1. Taxonomi för Picornaviridae: http://www.picornaviridae.com
    2. Cherry JD and Krogstad P. Enterovirus and Parechovirus infections. 2011. In: Remington JS. Klein JO, Wilson CB, Nizet V, Maldonado YA eds. Infectious diseases of the fetus and newborn infant, 7th ed.  pp 756-799. Elsevier Saunders, Philadelphia.
    3. Harvala H, Simmonds P. Human parechoviruses: Biology, epidemiology and clinical significance. J Clin Virol 2009;45:1-9
    4. Poelman R, Schuffenecker I, Van Leer-Buter C et.al, on behalf of the ESCV-ECDC EV-D68 study group. European surveillance for enterovirus D68 during the emerging North-American outbreak in 2014. J Clin Virol 2015;71:1-9
    5. Piralla A, Mariani B, Stronati M, Marone P, Baldanti F. Human enterovirus and parechovirus infections in newborns with sepsis-like illness and neurological disorders. Early Hum Dev 2014;90 Suppl1:S75-7
    6. Tebruegge M, Curtis N. Enterovirus infections in neonates. Seminars in fetal and neonatal medicine 2009;14(4):222-7.
    7. Verboon-Maciolek MA, Krediet TG, Gerards LJ, Fleer A, van Loon TM.Clinical and epidemiologic characteristics of viral infections in a neonatal intensive care unit during a 12-year period. Pediatr Infect Dis J 2005;24:901-4
    8. Verma NA, Zheng XT, Harris MU, Cadichon SB, Melin-Aldana H, Khetsuriani N, Oberste SM, Shulman ST. Outbreak of life-threatening coxsackievirus B1 myocarditis in neonates. Clin Infect Dis 2009;49:759-63.
    9. Van den Veyver IB, Ni J, Bowles N, Carpenter RJ Jr, Weiner CP, Yankowitz J, Moise KJ Jr, Henderson J, Towbin JA. Detection of intrauterine viral infection using the polymerase chain reaction. Mol Genet Metab 1998;63:85-95
    10. Petrikovsky BM, Lipson SM, Kaplan MH. Viral studies on amniotic fluid from fetuses with and without abnormalities detected by prenatal sonography. J Reprod Med 2003;48:230-2
    11. Axelsson C, Bondestam K, Frisk G, Bergstrom S, Diderholm H. Coxsackie B virus infections in women with miscarriage. J Med Virol 1993;39:282-5
    12. Yu W, Tellier R, Wright JR Jr. Coxsackie virus A16 infection of placenta with massive perivillous fibrin deposition leading to intrauterine fetal demise at 36 weeks gestation. Pediatr Dev Pathol 2015;18(4):331-4
    13. Elving M, Svensson J, Oikarinen S, Jonsson B, Olofsson P, Sundkvist G, Lindberg B, Lernmark Å, Hyöty H, Ivarsson S-A. Maternal enterovirus infection during pregnancy as a risk factor in offspring diagnosed with type 1 diabetes between 15 and 30 years of age. Exp Diabetes Res 2008;2008: 271958
    14. Dahlquist G, Forsberg J, Hagenfeldt L, Boman J, Juto P. Increased prevalence of enteroviral RNA in blood spots from newborn children who later developed type 1 diabetes. Diabetes Care 2004;27:285-6.
    15. Resic Lindehammer S, Honkanen H, Nix W A et al. Seroconversion to islet autoantibodies after enterovirus infection in early pregnancy. Vir Immunol 2012;25:254-61.
    16. Liu L, Zeng L, Sang D, Lu Z, Shen J. Recent findings on fulminant type 1 diabetes. Diabetes Metab Res Rev 2017; Aug 17
    17. Morioka I, Matsumoto M, Miwa A, Yokota T et.al. Dried umbilical cord is a potential material for retrospective diagnosis of intrauterine enterovirus infection. J Matern Fetal Neonatal Med 2014;27(17):1820-2
    18. Verboon-Maciolek MA, Groenendaal F, Cowan F, Govaert P, van Loon AM, de Vries LS. White matter damage in neonatal enterovirus meningoencephalitis. Neurology 2006;66:1267-9
    19. Gupta S, Fernandez D, Siddiqui A, Tong WCY, Pohl K, Jungbluth H. Extensive white matter abnormalities with neonatal parechovirus (HPeV) infection. Eur J Pediatr Neurol 2010;14:531-4
    20. Wu T, Fan X, Wang W, Yuan T. Enterovirus infections are associated with white matter damage in neonates. J Paediatr Child Health 2014;50:817-22.
    21. Tang JW, Bendig JW, Ossuetta I. Vertical transmission of human echovirus 11 at the time of Bornholm disease in late pregnancy. Pediatr Infect Dis J 2005;24:88-9
    22. Rittichier KR, Bryan PA, Bassett KE, Taggart EW, Enriquez FR, Hillyard DR, Byington CL. Diagnosis and outcomes of enterovirus infections in young infants. Pediatr Infect Dis J 2005;24:546-50
    23. Freund MW, Kleinveld G, Krediet TG, van Loon AM, Verboon-Malciolek MA. Prognosis for neonates with enterovirus myocarditis. Arch Dis Child Fetal Neonatal Ed 2010;95:F206-12
    24. Adams LL, Gungor S, Turan S, Kopelman JN, Harman CR, Baschat AA. When are amniotic fluid viral PCR studies indicated in prenatal diagnosis? Prenat Diagn 2012 Jan;32(1):88-93
    25. Abzug MJ. The enteroviruses: Problems in need of treatments. J Infect 2014;68 Suppl1:S108-14.
    26. Pasic S, JanKovic B, Abinun M, Kanjuh B. Intravenous immunglobulin prophylaxis in an echovirus 6 and echovirus 4 outbreak. Pediatr Infect Dis J 1997;16:718-9.
    27. Galama JMD, Vogels MTE, Jansen GH, Gielen M, Haessen FWA. Antibodies against enteroviruses in intravenous Ig preparations; Great variation in titres and poor correlation with the incidence of circulating serotypes. J Med Virol 1997;53:273-6.
    28. Abzug MJ. Presentation, diagnosis and management of infections in neonates. Pedriatr Drugs 2004;6(1): 1-10.
    29. Bauer S, Gottesman G, Sirota L, Limanovitz I, Ashkenazi S, Levi I. Severe coxsackie virus B infection in preterm newborns treated with pleconaril. Eur J Pediatr 2002; 161: 491-3.
    30. Abzug MJ, Michaels MG, Wald E, Jacobs RF, Romero JR, Sanchez PJ, et.al. A randomized, double-blind, placebo-controlled trial of pleconaril for the treatment of neonates with enterovirus sepsis. J Pediatr Infect Dis Soc 2016;5(1):53-62.
    31. Rentz AC, Libbey JE, Fujinami RS, Whitby FG, Byington CL. Investigation of treatment failure in neonatal echovirus 7 infection. Pediatr Infect Dis J 2006;25:259-62
    32. Eilard T, Kyllerman M, Wennerblom I, Eeg-Olofsson O, Lycke E. An outbreeak of coxsackie virus type B 2 among neonates in an obstetrical ward. Acta Paediatr Scand 1974;63:103-7
    33. Helin I, Widell A, Borulf S, Walder M, Ulmsten U. Outbreak of coxsackievirus A-14 meningitis among newborns in a maternity hospital ward. Acta Paediatr Scand 1987; 76:234-8
    34. Smitta i förskola. Socialstyrelsen Kunskapsöversikt. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2008/2008-126-1
    35. Austin BJ, Croxson MC, Powell KFP, Grunn TR. the successful containment of coxsackie B4 infection in a neonatal unit. J Pediatr Child Health 1999;35:102-4
    36. Kusuhara K, Saito M, Sasaki Y, Hikino S, Taguchi T, Suita S, Hayashi J, Wakatsuki K, Hara T. An echovirus type 18 outbreak in a neonatal intensive care unit. Eur J Pediatr 2008;167:587-9.

     



Sökord:  mul- och klöv sjuka, coxsackie, hand-foot and mouth disease, polio
Uppdaterad:  2017-10-31

Hjälp oss att utvärdera kapitlet!

1-Inte alls, 2-Liten del, 3-Delvis, 4-Till stor del, 5-Helt