Admin

Hälso/Sjukvård:: 

Enterovirus

Robert Dyrdak, biträdande överläkare, Klinisk mikrobiologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna (Huvudansvarig)

Susanne Sütterlin, PhD, specialistläkare i klinisk bakteriologi och virologi, Akademiska Barnsjukhuset, Uppsala

Docent Lars Navér, Överläkare PO Sjuka nyfödda barn, Astrid Lindgrens Barnsjukhus

Eleonor Tiblad, överläkare, Centrum för Obstetrik och Gynekologi, Norrlands universitetssjukhus

Professor Magnus Westgren, PO Graviditet och förlossning, Karolinska Universitetssjukhuset


Redaktör Magnus Westgren
 Utvärdering (antal: 2)
Fråga 1:   5  
Fråga 2:   5  

Innehållsförteckning
  1. Agens
  2. Smittsamhet och spridning i befolkningen och i samhället
  3. Klinisk bild
  4. Infektion hos den gravida kvinnan
  5. Infektion hos fostret och det nyfödda barnet
  6. Överföringsrisk
  7. Laboratoriemetoder
  8. Diagnos av moderns infektion
  9. Diagnos av fostrets/barnets infektion
  10. Profylax
  11. Terapi
  12. Svenska erfarenheter
  13. Handläggning
  14. Referenser


  1. Agens

    Enterovirus är enkelsträngade RNA-virus utan hölje som tillhör familjen Picornaviridae. Enterovirus som infekterar människan klassificeras i fyra olika arter, Enterovirus species A-D. Inom Enterovirus species A-D finns ca 110 olika genotyper. Sedan 1960-talet tilldelas nya genotyper namnet enterovirus (EV) följt av species-bokstaven och ett löpnummer, t.ex. EV-A71 eller EV-D68. Många genotyper har dock behållit sitt tidigare namn utifrån den tidigare indelningen i poliovirus (PV), coxsackievirus A (CVA), coxsackievirus B (CVB), echovirus (E), t.ex. PV1, CVA16, E30, osv. De ingående genotyperna är nära släkt men likheten är inte så stor att immunitet, som uppkommer efter genomgången infektion, skyddar mot annat än den aktuella typen av virus. Inom familjen Picornaviridae ingår även genus Parechovirus, där det för närvarande finns beskrivet 19 genotyper av Parechovirus species A (PeV-A) som orsakar sjukdom hos människa.

     



  2. Smittsamhet och spridning i befolkningen och i samhället

    Enterovirusinfektioner är relativt vanliga i vårt land. I länder med sämre hygienisk standard är smittspridning med denna typ av infektioner ännu vanligare än hos oss, särskilt tidigt i livet. Virus utsöndras i feces, saliv och eventuella blåsor. Smittvägarna kan därför vara såväl fekal-oral, droppsmitta, som kontaktsmitta. Infektiöst enterovirus kan förekomma på ytor i flera dagar. Inkubationstiden anges mellan tre till sex dagar, och utsöndring sker en till tre veckor efter infektion från luftvägar och upp till flera månader efter infektion i mag-tarmkanalen.

     

    I tempererade klimat såsom i vårt land sprids enterovirus framför allt på sensommar och höst men förekommer året runt. Vissa år dominerar enstaka virustyper, som kan få epidemisk spridning. Andra år förekommer en brokig blandning av ett flertal typer samtidigt.

    Polio är inte beskrivet i vårt land sedan 1977 tack vare det mycket framgångsrika vaccinationsprogrammet som påbörjades 1957. WHO har som mål att helt utrota polio och WHO:s europaregion förklarades fri från polio 2002. Under senaste åren har fall av polio rapporterats från vissa länder i Asien och Afrika. Under 2021 rapporterades fall av vildtypspolio från Afghanistan och Pakistan samt ett fall i Malawi. Under 2022 rapporterades om ett fall av polio i New York, USA, och det påvisades även poliovirus i avloppsvatten i London, Storbritannien, i båda fallen var det så kallat vaccinderiverat poliovirus som kan uppstå från det levande försvagade orala vaccinet som fortfarande används i vissa delar av världen. I Sverige används endast det avdödade intramuskulära vaccinet.

     

     



  3. Klinisk bild

    Enterovirusinfektioner förlöper hos de flesta individer subkliniskt (uppskattningsvis 75 %) eller med lindriga okarakteristiska symtom (t ex halsont). I USA uppskattas 1-5 % av befolkningen årligen genomgå en EV-infektion. I Storbritannien hade mer än 75 % av vuxna antikroppar mot EV-A71 och CVA6, och i en finsk studie av gravida sågs antikroppar mot EV-D68 hos 100%. Motsvarande siffror saknas för Sverige.

     

    Sjukdomsförloppet kan vara tvåfasigt med en okarakteristisk allmänpåverkan i första fasen och senare, efter ett fritt intervall, mer specifika symtom. Symtom kan även uppstå senare vare sig symtom har funnits i akutfasen eller inte (veckor efter exposition). Vid familjeinsjuknande kan sjukdomsbilden variera avsevärt mellan olika familjemedlemmar. När enterovirusinfektionen orsakar symtom så är allmänsymtom med feber och övre luftvägssymtom (ÖLI) med eller utan muskelvärk vanligast. Sjukdomsbilder med gastroenterit, bukbesvär, konjunktivit eller makulopapulösa exantem förekommer också. Enterovirus är i Sverige en av de vanligaste orsakerna till serös meningit och orsakas huvudsakligen av typer i Enterovirus species B, genotyp E30 är den

    vanligaste genotypen. I enstaka fall ses även allvarlig encefalit. Myelit/pareser kan förekomma även när det inte rör sig om polio men är mycket sällsynta. Tillstånd med kraftig myalgi över bröstkorgen (sk ’Bornholmssjuka’, epidemisk myalgi) liksom perimyokardit är välkänt men ovanligt. Vid luftvägsinfektion är EV-D68 bland de vanligaste genotyperna.

    Enterovirusinfektioner är vanligare hos barn än vuxna, det är också fler barn som får gastroenterit. En vanlig klinisk bild hos spädbarn är även hög feber utan andra symtom och det kan initialt vara svårt att avgöra om det rör sig om en virusinfektion eller bakteriell sepsis. Neonatala infektioner kan vara asymtomatiska, ospecifika febertillstånd eller allvarliga multisystem infektioner med potentiell dödligt utfall som ofta kallas för neonatal enterovirus-sepsis. Spädbarn kan uppvisa feber eller hypotermi, irritabilitet eller slöhet, apnéer, gastrointestinala symtom och uppfödningsbekymmer; förloppet vänder för de flesta barnen efter ungefär 3 dagar.

     

    Svåra sjukdomsförlopp innefattar sepsis, meningoencefalit, myokardit, hepatit med koagulopati och pneumonit, som drabbar nyfödda oftast inom deras första två levnadsveckor. I rapporter om svåra förlopp anges oftast E11, CVB2-5 och PeV-A3 som orsakande agens. Neonatal myokardit är ofta associerad till en disseminerad infektion, mortaliteten är hög och anges till mellan 30-50 %. Barnen som överlever kan få sekvele i form av dilaterad kardiomyopati eller ventrikulära aneurysm. Vid meningoencefalit ses ofta slöhet, kramper och påverkat medvetande. Framtida resttillstånd som periventrikulär leukomalaci och vitsubstansförändringar med varierande långtidsprognos finns beskrivna. Hepatitbild med koagulopati kan förekomma utan myokardit eller meningoencefalit, efter en-två dagars ospecifika symtom debuterar en koagulationspåverkan med blödningar, anemi och förhöjda transaminaser. Svåra förlopp kan leda till akut levernekros med leversvikt och hög mortalitet.

     

    Vissa virustyper framkallar svalginfektion med små diskreta blåsor (herpangina), andra blåsor i mun och på handflator och fotsulor, så kallad ”hand-foot and mouth disease”, på svenska även kallat höstblåsor. Genotyperna som orsakar dessa manifestationer finns huvudsakligen inom Enterovirus species A. EV-A71 har speciellt uppmärksammats i Sydostasien där det gett en elakartad bild med neurologisk påverkan och lungödem och ofta snabbt förlopp, där man inte kunnat rädda barnen. Under 2021 påvisades i Frankrike ett utbrott av höstblåsor orsakat av huvudsakligen CVA6 och CVA16 medan EV-A71 inte påvisades. Utslagen under detta utbrott var atypiska hos mer än tre femtedelar av patienterna, och en knapp femtedel av patienterna hade neurologiska symtom.

     

    Några typer av parechovirus, företrädesvis PeV-A3, har under senare år beskrivits kunna orsaka en liknande klinisk bild som vid enterovirusinfektioner, så som neonatal sepsisliknande bild och meningit hos barn under 1 år.

     



  4. Infektion hos den gravida kvinnan

    Det finns inget material som tyder på att gravida kvinnor blir allvarligare sjuka i enterovirusinfektioner än icke gravida. Sjukdomsbilderna är annars desamma som hos icke gravida. Subkliniska eller okarakteriska infektioner är vanliga. Ofta uppmärksammas inte moderns infektion förrän barnet sjuknat.

     

    Symtombilder, som domineras av feber och bukbesvär, kan i synnerhet i senare delen av en graviditet vålla differentialdiagnostiska svårigheter gentemot andra akuta bukåkommor t.ex. placentaavlossning, HELLP syndrom eller blindtarmsinflammation. Bedömningen kan vara svår men är viktig, då förlossning vid aktiv maternell enterovirusinfektion om möjligt bör undvikas till dess att skyddande antikroppar hunnits bildats och överförts till fostret, som skydd under nyföddhetsperioden. Tät fosterövervakning med CTG och obstetriskt ultraljud är indicerat vid maternell sjukdom, då fall av fosterdöd på grund av enterovirus rapporterats.

     



  5. Infektion hos fostret och det nyfödda barnet

    Någon ökning av fosterskador har inte beskrivits efter mycket omfattande epidemier av vissa typer enterovirus (t.ex. E6 och E9). Några rapporter visar däremot att fetala enterovirusinfektioner under 2:a och 3:e trimestern ligger bakom enstaka fall av intrauterin fosterdöd. Kunskapen om eventuell fosterinverkan vid infektioner under tidig graviditet är ofullständig. Möjligen kan det även föreligga ett visst samband mellan vissa enterovirusinfektioner och ökad risk för spontanabort och fosteranomalier, men eventuellt samband är inte klarlagt, vilket talar för att risken för fosterpåverkan vid de flesta av dessa vanliga infektioner är låg.

     

    Infektioner hos barnet överförda från modern strax före, under eller efter partus kan däremot ge svår sjukdom hos det nyfödda barnet. Allvarligast sjuka blir barn, som smittas av en mor, som sjuknar vid eller dagarna före barnets födelse. Hennes antikroppssvar har inte kommit i gång vid tidpunkten för förlossningen och barnet får inget passivt skydd. Dessa barn kan insjukna inom den första levnadsveckan med svår sepsisliknande bild (pneumoni, myokardit, hepatit, meningoencefalit). Prematuritet liksom tidigt insjuknande (inom första levnadsveckan) ökar riskerna för allvarliga förlopp. Lindrigare sjukdom eller subklinisk infektion förekommer speciellt om ett fullgånget barn smittas postnatalt och sjuknar andra levnadsveckan eller senare.

     

    Enstaka dödsfall vid neonatal sepsis-bild inträffar trots intensivvård. Neurologiska sekvele förekommer men det förefaller som om även flertalet svårt sjuka barn klarar sig utan framtida men. Systematiska långtidsuppföljning är emellertid ovanligt och fall med leverskada liksom senare inlärningssvårigheter, krampsjukdom och spasticitet efter encefalit finns rapporterade. Nyfödda barn som får enterovirusinfektion i CNS med neurologiska symtom löper risk för utveckling av vit substansskada och påföljande utveckling av periventrikulära cystor. På senare tid har detta beskrivits hos barn med neonatal meningoencefalit orsakad av både enterovirus och parechovirus. Noggrann utredning med ultraljud och MRT, liksom strukturerad neurologisk uppföljning bör utföras på dessa patienter.

     



  6. Överföringsrisk

    Vid symtomgivande enterovirusinfektion hos kvinnan med viremi kan virus spridas via blodet och nå placenta. Överföring till foster kan ske, i synnerhet i sen graviditet.

     



  7. Laboratoriemetoder

    1. Påvisande av enterovirus-RNA med PCR-teknik

    - likvor, feces, svalg, nasofarynxaspirat, blåsinnehåll, serum, amnionvätska, placenta.

     

    2. Typning vid positivt enterovirus-RNA.

    -vid fynd i likvor och feces utförs alltid typning för att utesluta förekomst av poliovirus.

    Vid fynd i övriga provmaterial kan typning utföras efter särskild överenskommelse.

     

    Diagnostik av parechovirus-RNA med PCR-teknik utförs rutinmässigt vid beställning av enterovirus-RNA på ett par av de svenska mikrobiologiska laboratorierna, kontakta vid behov det virologiska laboratoriet för information om de lokala rutinerna.

     



  8. Diagnos av moderns infektion

    Den okarakteristiska sjukdomsbilden hos modern gör att dessa infektioner kan vara svåra att känna igen. En noggrann genomgång av familje- och omgivningsanamnes är ofta av stort värde: sjukdomsfall med olika symtom såsom exantem, övre luftvägsinfektion, okarakteristiska buksymtom, herpangina, Bornholmssjuka, myokardit, meningit inom familjen eller i nära omgivning bör leda tanken till enterovirusinfektion hos den gravida kvinnan.

     

    Vid oklar feber och buksmärta hos gravid kvinna där andra orsaker och vanligare agens uteslutits, kan infektion med enterovirus övervägas. Detta är särskilt viktigt i sen graviditet, så kongenital infektion i nyföddhetsperioden i vissa fall kan orsaka svår sjukdom hos det nyfödda barnet. Se avsnitt 5 i detta kapitel.

     

    Om misstanken är väckt kan etiologisk diagnos fastställas genom att påvisa virus i serum, svalgsekret, nasofarynxaspirat och feces under akutskedet av infektionen. Virus återfinns ofta i likvor vid serös meningit och vid blåsformade utslag även i blåsinnehåll.

     

    Analys av enterovirus-RNA med PCR-teknik ger snabb diagnos med hög känslighet. Ett virusfynd i likvor/svalg/blåsmaterial ger klarast samband med aktuell sjukdom. I feces kan enterovirus ofta påvisas flera veckor efter genomgången infektion. Vid akut frågeställning kan svar erhållas inom ett dygn.

     



  9. Diagnos av fostrets/barnets infektion

    Barnets infektion i neonatalperioden kan förlöpa utan symtom, som lindrig febersjukdom eller måttlig till mycket svår sjukdom med sepsis-liknande symtom med eller utan myokardit, leverpåverkan, pneumoni, meningoencefalit. Vid sepsis-liknande bild eller oklara kramper utan positivt fynd i blododling eller likvor, tänk på möjligheten att det kan varaenterovirus/parechovirus-infektion.

     

    Analys av enterovirus-RNA med PCR-teknik ger snabb diagnos med hög känslighet. Analys görs på likvor, feces, svalgsekret, nasofarynxaspirat och serum. Vid akut frågeställning kan svar erhållas inom ett dygn. Fördelen med snabb virusdiagnostik är att antibiotika kan minimeras och det har visats att sjukhusvistelsen kan förkortas. Parechovirus-infektion kan ge en liknande sjukdomsbild varför man bör fråga även efter detta virus vid enterovirus-frågeställning ifall laboratoriet inte rutinmässigt utför denna komplettering.

     

    Vid positivt fynd av enterovirus kan bestämning av aktuell genotyp (se ovan punkt 7) vara av värde exempelvis för att utreda smittvägar och för att erhålla mer kunskap kring sjukdomsbild och långtidsprognos efter olika typer av enterovirusinfektioner.

     

    Intrauterin infektion diagnostiseras genom att påvisa enterovirus-RNA från amnionvätska. Fostervattenprov för diagnostik av fosterinfektion är sällan indicerat vid påvisad maternell sjukdom, men kan övervägas att ingå som en utvidgad TORCH analys vid oklara fynd som exempelvis icke-immun hydrops.

     

    Vid utredning av intrauterin fosterdöd utan tydlig orsak, bör PCR för enterovirus i placentavävnad övervägas.

     



  10. Profylax

    Aktiv profylax
     

    Poliovaccination har varit mycket framgångsrik och det är angeläget att gravida kvinnor (liksom övriga individer) som ska vistas i länder med endemisk poliosmitta har ett fullgott skydd mot polio.

     

    Mot övriga enterovirustyper finns inte vaccin, med undantag av att det i Kina finns vaccin mot EV-A71.

     

    Passiv profylax.
     

    Enterovirus spridning ut i kroppen kan förhindras av neutraliserande antikroppar vilket ger en teoretisk möjlighet till passiv profylax.

     

    I verkligheten är det svårt: enterovirus omfattar en mångfald enterovirustyper, standardiserade preparat finns inte att tillgå. Man har i stället försöksvis gett vanligt gammaglobulin i hopp om att förhindra sjukdom men någon säker effekt har aldrig visats.

     

    Eventuell immunprofylax till kvinnan är oftast inte heller möjlig, eftersom smittsituationen som regel inte uppmärksammas i tid. Exponerade barn t.ex. vid nosokomial smitta har försöksvis getts gammaglobulin intramuskulärt. Till prematura och sköra barn har även intravenöst immunglobulin getts. Rapporter om förmodat gynnsam effekt föreligger men väl utvärderbara prospektiva studier saknas.

     

    Hygieniska åtgärder
     

    Kvinna med misstänkt eller säkerställd enterovirusinfektion ska isoleras från andra gravida kvinnor och nyfödda. Om modern insjuknat inom de sista veckorna före förlossningen bör man vara medveten om risken för intrauterin/perinatal infektion hos barnet och vara observant vad gäller symtom.

     

    Om medicinska skäl finns för sjukhusvård bör mor och barn isoleras tillsammans på eget rum med egen toalett på barnavdelning eller infektionsklinik. Barnet får ammas.

     

    Vid utbrott bland barn på neonatal- eller intensivvårdsavdelning är risken för nosokomial spridning stor. Misstanke på enteroviros (smittsam "sepsis", en del barn kan även få exantem) hos ett eller flera barn bör föranleda omedelbar provtagning. Basala hygienrutiner är av största vikt såväl för mor som personal.

     

    Om barnets tillstånd kräver intensivvård ska det i mån av möjlighet isoleras från övriga barn genom vård i eget rum. Noggrann följsamhet till basala hygienrutiner är viktig. Kohortvård rekommenderas Tänkbara smittvägar penetreras, smittutsatta mödrar och deras barn isoleras.

     



  11. Terapi

    Effektiv antiviral terapi finns ännu inte. I slutet av 1990-talet upptäcktes i USA en substans med god antiviral effekt mot picornavirus som fick namnet Pleconaril. Preparatet har sedan dess varit under utprövning för såväl enterovirus- som rhinovirusinfektioner men har hittills inte blivit godkänt av FDA pga bristande effekt och finns inte registrerat. Pleconaril har vid enstaka fall av mycket svår neonatal infektion använts som licenspreparat i några länder. Då inga placebo-kontroller har funnits vid dessa behandlingssituationer är den eventuella effekten svår att utvärdera men det har inte rapporterats om några svåra biverkningar. En dubbelblind, placebokontrollerad studie för behandling av neonatal enterovirus-sepsis har genomförts i USA under en 10-årsperiod. Viss effekt på överlevnad och virusutsöndring sågs men patientmaterialet var litet och fortsatta studier måste göras.

     

    Intravenöst immunglobulin har på försök getts till barn med neonatal enterovirusinfektion inom de två första levnadsveckorna. Hög neutraliserande aktivitet mot infekterande enterovirustyp minskar snabbt virusförökningen. Preparat standardiserade med avseende på neutraliserande antikroppsaktivitet mot de vanligaste enterovirustyperna finns dock inte att tillgå varför direkt stöd för att ge immunglobulin saknas.'

     



  12. Svenska erfarenheter

    Neonatala enterovirusinfektioner med risk för svår sjukdom är ett väl omvittnat problem. Trots intensivvård inträffar enstaka dödsfall.

    Tillförlitlig statistik över antalet fall saknas. I det löpande diagnostiska arbetet har en mångfald enterovirustyper identifierats som orsak till neonatala infektioner, antalet varierar år från år.

     

    De flesta utbrott inträffar under sensommar-höst men neonatala epidemier har förekommit även vintertid. Från Virologiska Avdelningen i Malmö rapporterades fyra fall av allvarlig neonatal enterovirusinfektion inom ett halvår: två i augusti, ett i september och ett i januari nästkommande år, alla orsakade av skilda enterovirustyper. Alla fyra kvinnorna förlöstes med kejsarsnitt på grund av oklara bukbesvär och misstanke på placentaavlossning, som dock endast förelåg i ett av fallen. Samtliga fyra barn blev svårt sjuka, tre av barnen överlevde och utvecklas normalt. Prematuritet och sectioförlossning under akutskedet av moderns infektion bidrog sannolikt till barnens svåra sjukdom. Akuta sectioförlossningar pga. misstänkt placentaavlossning där orsaken visat sig vara enterovirus har även rapporterats från andra delar av Sverige.

     

    Ett mer systematiskt utnyttjande av enterovirusdiagnostik för handläggning av såväl infektion hos den höggravida kvinnan som de nyfödda har visat sig vara av stort värde.

     

    Systematiska studier saknas men enligt hittillsvarande erfarenhet från Stockholm har även svårt sjuka barn - liksom de överlevande barnen i Malmö - på kort sikt klarat sig utan men. Detta stämmer också med efteruppföljning av barn med neonatal CVA14 meningit.

     

    Den tidiga hemgång som nu praktiseras bör minska risken för nosokomiala infektioner på BB-avdelningar. Dock finns, liksom tidigare, en smittrisk från syskon och andra anhöriga i hemmet.

     



  13. Handläggning

    All personal inom mödravård, förlossningsvård, perinatalvård bör göras medvetna om riskerna med enterovirus-infektioner med stor benägenhet för nosokomiala infektioner. Årstiderna är vanligen, men inte uteslutande, sensommar-höst. Infektionsläkare och klinisk virolog vid det regionala viruslaboratoriet kan ge information om epidemiläget.

     

    Modern

     

    • Gravid kvinna med symtom såsom feber, buksmärta, muskelvärk, nackstelhet, huvudvärk, okarakteristiska gastroenteritsymtom, utslag, blåsor i mun eller händer-fötter:
      • tag prov för enterovirusdiagnostik (svalgprov, nasofarynxaspirat, fecesprov, likvor, blåsinnehåll, serumprov).

     

    • Gravid kvinna med mer "allmänna viros symtom", penetrera epidemiologin, om fall med ovanstående enterovirus-misstänkta symtom uppträtt i den nära omgivningen eller trakten:
      • tag prov för enterovirusdiagnostik (se ovan).
      • provtagning på vidare indikationer ju närmare förlossningen insjuknandet inträffar.

     

    • Kvinna med oklara bukbesvär i slutet av graviditeten:
      • fråga patienten om hon själv haft misstänkta enterovirusinfektionssymtom (se ovan).
      • eller om sådana fall uppträtt i omgivningen.

     

    Rådgör med infektionsläkare, smittskyddsenheten och klinisk virolog vid det regionala viruslaboratoriet, som känner det epidemiologiska läget och kan optimera provtagning och analysgång.

     

    Elektiv förlossning under akutskedet av en enterovirusinfektion kan bidra till svår sjukdom hos barnet och bör undvikas. Den tidigarelagda förlossningen kan då innebära att maternellt producerade antikroppar inte hinner bildas och gå över till barnet.

     

    • Kvinna med säkerställd eller starkt misstänkt enterovirusinfektion under den sista månaden som inkommer för förlossning:
      • Isoleras tillsammans med barnet.
        • Egen toalett
        • Barnet får ammas
        • Noggrann handhygien för modern och personalen

     

    Barn

     

    • Barn med misstanke på enterovirusinfektion: tag serum, feces, svalgprov, nasofarynxaspirat för enterovirusdiagnostik. Om kliniken talar för att lumbalpunktion ska göras skickas även likvor. Behandlingen är symtomatisk. I enstaka fall kan intensivvård av barnet behövas. - Isolera mor och barn. Skärpt handhygien hos mor och personal - Efterhör sjukdomssymtom hos modern eller i barnets nära omgivning - Rådgör med klinisk virolog vid regionalt viruslaboratorium, som känner det epidemiologiska läget och kan optimera provtagning och diagnostik

     

    • Om spridning sker till andra barn:
      • Tänkbara smittvägar penetreras, smittutsatta mödrar och deras barn isoleras
      • Om flertal fall inträffar kan intagningsstopp övervägas.  
      • Om flera fall inträffar på en neonatalvårdsavdelning kan det bli aktuellt med kohortvård, där speciell personal sköter de smittade barnen medan friska barn tas om hand av en annan personalgrupp
      • Provtagning för enterovirusdiagnostik på vida indikationer

     



  14. Referenser

    o    Taxonomi för Picornaviridae: http://www.picornaviridae.com

     

    o    Cherry JD and Krogstad P. Enterovirus and Parechovirus infections. 2011. In: Remington JS. Klein JO, Wilson CB, Nizet V, Maldonado YA eds. Infectious diseases of the fetus and newborn infant, 7th ed. pp 756-799. Elsevier Saunders, Philadelphia.

     

    o    Harvala H, Simmonds P. Human parechoviruses: Biology, epidemiology and clinical significance. J Clin Virol 2009;45:1-9

     

    o    Piralla A, Mariani B, Stronati M, Marone P, Baldanti F. Human enterovirus and parechovirus infections in newborns with sepsis-like illness and neurological disorders. Early Hum Dev 2014;90 Suppl1:S75-7

     

    o    Tebruegge M, Curtis N. Enterovirus infections in neonates. Seminars in fetal and neonatal medicine 2009;14(4):222-7

     

    o    Verboon-Maciolek MA, Krediet TG, Gerards LJ, Fleer A, van Loon TM. Clinical and epidemiologic characteristics of viral infections in a neonatal intensive care unit during a 12-year period. Pediatr Infect Dis J 2005;24:901-4

     

    o    Verma NA, Zheng XT, Harris MU, Cadichon SB, Melin-Aldana H, Khetsuriani N, Oberste SM, Shulman ST. Outbreak of life-threatening coxsackievirus B1 myocarditis in neonates. Clin Infect Dis 2009;49:759-63

     

    o    Van den Veyver IB, Ni J, Bowles N, Carpenter RJ Jr, Weiner CP, Yankowitz J, Moise KJ Jr, Henderson J, Towbin JA. Detection of intrauterine viral infection using the polymerase chain reaction. Mol Genet Metab 1998;63:85-95

     

    o    Petrikovsky BM, Lipson SM, Kaplan MH. Viral studies on amniotic fluid from fetuses with and without abnormalities detected by prenatal sonography. J Reprod Med 2003;48:230-2

     

    o    Axelsson C, Bondestam K, Frisk G, Bergstrom S, Diderholm H. Coxsackie B virus infections in women with miscarriage. J Med Virol 1993;39:282-5

     

    o    Yu W, Tellier R, Wright JR Jr. Coxsackie virus A16 infection of placenta with massive perivillous fibrin deposition leading to intrauterine fetal demise at 36 weeks gestation. Pediatr Dev Pathol 2015;18(4):331-4

     

    o    Elving M, Svensson J, Oikarinen S, Jonsson B, Olofsson P, Sundkvist G, Lindberg B, Lernmark Å, Hyöty H, Ivarsson S-A. Maternal enterovirus infection during pregnancy as a risk factor in offspring diagnosed with type 1 diabetes between 15 and 30 years of age. Exp Diabetes Res 2008;2008: 271958

     

    o    Dahlquist G, Forsberg J, Hagenfeldt L, Boman J, Juto P. Increased prevalence of enteroviral RNA in blood spots from newborn children who later developed type 1 diabetes. Diabetes Care 2004;27:285-6

     

    o    Resic Lindehammer S, Honkanen H, Nix W A et al. Seroconversion to islet autoantibodies after enterovirus infection in early pregnancy. Vir Immunol 2012;25:254-61

     

    o    Liu L, Zeng L, Sang D, Lu Z, Shen J. Recent findings on fulminant type 1 diabetes. Diabetes Metab Res Rev 2017; Aug 17

     

    o    Morioka I, Matsumoto M, Miwa A, Yokota T et.al. Dried umbilical cord is a potential material for retrospective diagnosis of intrauterine enterovirus infection. J Matern Fetal Neonatal Med 2014;27(17):1820-2

     

    o    Verboon-Maciolek MA, Groenendaal F, Cowan F, Govaert P, van Loon AM, de Vries LS. White matter damage in neonatal enterovirus meningoencephalitis. Neurology 2006;66:1267-9

     

    o    Gupta S, Fernandez D, Siddiqui A, Tong WCY, Pohl K, Jungbluth H. Extensive white matter abnormalities with neonatal parechovirus (HPeV) infection. Eur J Pediatr Neurol 2010;14:531-4

     

    o    Wu T, Fan X, Wang W, Yuan T. Enterovirus infections are associated with white matter damage in neonates. J Paediatr Child Health 2014;50:817-22

     

    o    Tang JW, Bendig JW, Ossuetta I. Vertical transmission of human echovirus 11 at the time of Bornholm disease in late pregnancy. Pediatr Infect Dis J 2005;24:88-9

     

    o    Rittichier KR, Bryan PA, Bassett KE, Taggart EW, Enriquez FR, Hillyard DR, Byington CL. Diagnosis and outcomes of enterovirus infections in young infants. Pediatr Infect Dis J 2005;24:546-50

     

    o    Freund MW, Kleinveld G, Krediet TG, van Loon AM, Verboon-Malciolek MA. Prognosis for neonates with enterovirus myocarditis. Arch Dis Child Fetal Neonatal Ed 2010;95:F206-12

     

    o    Adams LL, Gungor S, Turan S, Kopelman JN, Harman CR, Baschat AA. When are amniotic fluid viral PCR studies indicated in prenatal diagnosis? Prenat Diagn 2012 Jan;32(1):88-93

     

    o    Abzug MJ. The enteroviruses: Problems in need of treatments. J Infect 2014;68 Suppl1:S108-14

     

    o    Pasic S, JanKovic B, Abinun M, Kanjuh B. Intravenous immunglobulin prophylaxis in an echovirus 6 and echovirus 4 outbreak. Pediatr Infect Dis J 1997;16:718-9

     

    o    Galama JMD, Vogels MTE, Jansen GH, Gielen M, Haessen FWA. Antibodies against enteroviruses in intravenous Ig preparations; Great variation in titres and poor correlation with the incidence of circulating serotypes. J Med Virol 1997;53:273-6

     

    o    Abzug MJ. Presentation, diagnosis and management of infections in neonates. Pedriatr Drugs 2004;6(1): 1-10

     

    o    Bauer S, Gottesman G, Sirota L, Limanovitz I, Ashkenazi S, Levi I. Severe coxsackie virus B infection in preterm newborns treated with pleconaril. Eur J Pediatr 2002; 161: 491-3

     

    o    Abzug MJ, Michaels MG, Wald E, Jacobs RF, Romero JR, Sanchez PJ, et.al. A randomized, double-blind, placebo-controlled trial of pleconaril for the treatment of neonates with enterovirus sepsis. J Pediatr Infect Dis Soc 2016;5(1):53-62

     

    o    Rentz AC, Libbey JE, Fujinami RS, Whitby FG, Byington CL. Investigation of treatment failure in neonatal echovirus 7 infection. Pediatr Infect Dis J 2006;25:259-62

     

    o    Eilard T, Kyllerman M, Wennerblom I, Eeg-Olofsson O, Lycke E. An outbreeak of coxsackie virus type B 2 among neonates in an obstetrical ward. Acta Paediatr Scand 1974;63:103-7

     

    o    Helin I, Widell A, Borulf S, Walder M, Ulmsten U. Outbreak of coxsackievirus A-14 meningitis among newborns in a maternity hospital ward. Acta Paediatr Scand 1987; 76:234-8

     

    o    Smitta i förskola. Socialstyrelsen Kunskapsöversikt.
     https://www.folkhalsomyndigheten.se/publikationer-och-material/publikationsarkiv/s/smitta-i-forskolan-en-kunskapsoversikt/

     

    o    Austin BJ, Croxson MC, Powell KFP, Grunn TR. the successful containment of coxsackie B4 infection in a neonatal unit. J Pediatr Child Health 1999;35:102-4

     

    o    Kusuhara K, Saito M, Sasaki Y, Hikino S, Taguchi T, Suita S, Hayashi J, Wakatsuki K, Hara T. An echovirus type 18 outbreak in a neonatal intensive care unit. Eur J Pediatr 2008;167:587-9

     

    o    Mirand Audrey, Cohen Robert, Bisseux Maxime, Tomba Stéphanie, Sellem Fabienne Cahn, Gelbert Nathalie, Béchet Stéphane, Frandji Bruno, Archimbaud Christine, Brebion Amélie, Chabrolles Hélène, Regagnon Christel, Levy Corinne, Bailly Jean-Luc, Henquell Cécile. A large-scale outbreak of hand, foot and mouth disease, France, as at 28 September 2021. Euro Surveill. 2021;26(43)

     

    o    Chuang YY, Huang YC. Enteroviral infection in neonates. J Microbiol Immunol Infect. 2019;52(6):851-857

     

    o    Kamau E, Nguyen D, Celma C, et al. Seroprevalence and Virologic Surveillance of Enterovirus 71 and Coxsackievirus A6, United Kingdom, 2006-2017. Emerg Infect Dis. 2021;27(9):2261-2268

     

    o    Smura T, Ylipaasto P, Klemola P, et al. Cellular tropism of human enterovirus D species serotypes EV-94, EV-70, and EV-68 in vitro: implications for pathogenesis. J Med Virol. 2010;82(11):1940-1949

     

    o    Dereymaeker A, Vanhaesebrouck S, Jansen K, Lagae L, de Vries L, Naulaers G. Transient hypothyroidism associated with viral Human Parechovirus encephalitis in a newborn. Eur J Paediatr Neurol. 2015;19(6):706-710

     

    o    Harik N, DeBiasi RL. Neonatal nonpolio enterovirus and parechovirus infections. Semin Perinatol. 2018;42(3):191-197

     

    o    Lin TY, Kao HT, Hsieh SH, et al. Neonatal enterovirus infections: emphasis on risk factors of severe and fatal infections. Pediatr Infect Dis J. 2003;22(10):889-894

     



Sökord:  mul- och klöv sjuka, coxsackie, hand-foot and mouth disease, polio
Uppdaterad:  2022-12-28

Hjälp oss att utvärdera kapitlet!

1-Inte alls, 2-Liten del, 3-Delvis, 4-Till stor del, 5-Helt